En mer bokstavlig och neutral tolkning hade förstås varit ”På väg”. Men det kunde ju låta som om romanens berättare, Kerouacs alter ego Sal Paradise, hade ett mål och syfte med sitt rastlösa flängande.
När Jack Kerouac vid slutet av 1940-talet begav sig ut på de amerikanska vägarna så var det med ett flagrant lättsinne inför de, i synnerhet kvinnor, han passerade och lämnade bakom sig. Det är lätt att förvänta sig en liknande, fast könsinverterad intrig i konstnären Marianne Lindberg De Geers debutroman – också den kallad "På drift". Baksidestexten utlovar också en ”odyssé genom Europa” med den unga huvudpersonen Mona i centrum. Men trots att Mona hinner se Tyskland, London, Lofoten, Frankrike och ett antal svenska orter under romanens drygt 300 sidor, så är hennes beskrivningar av bilsäten, båthytter, tågvagnar och flygplansstolar underordnade deras destinationer. Den huvudsakliga driften, rotlösheten och planlösheten, är istället en mental beskaffenhet. Ett sinne som aldrig riktigt får grepp om sakernas tillstånd.
Efter en turbulent uppväxttid som kulminerar i pappans självmord, flyttar Mona med sin lillebror Olle och alkoholiserade mamma från Köping till Jönköping. Därifrån skickas hon, på mammans initiativ, för att göra sommarpraktik på ett pensionat i Blankenese utanför Hamburg. Det är tidigt 60-tal och Mona är 17 år, hon får upp ögonen för konsten men också för mäns jävelskap. Inte alla män? Jo då, nära nog i Lindberg De Geers litterära universum. Deras övergrepp, övertramp och svek löper som en röd tråd vidare genom det tidstypiska Swinging London där Mona försörjer som au pair i ett år, under ökande press och psykisk ohälsa, tillbaka till Sverige där Mona utbildar sig samtidigt som hon jobbar på mentalsjukhus i Göteborg.
Men även om Mona lär sig värdet av att hålla distansen till män, även om hon vänder ryggen mot sin struliga mamma och utsatta lillebror, så är hon aldrig så obekymrat fri från ansvar och sociala konventioner som en gång Sal Paradise i den föregående "På drift". Inte minst är det svårare att lyfta på hatten och dra vidare när en gravidmage en gång börjat växa. Lindberg De Geers sociala och feministiska patos är också en av de stora behållningarna i denna debut.
Överlag är stilen brett redovisande och pretentionslös, vänligt slängig med ord som ”jättefin” om en svart byxdress med utsvängda ben. Tonvikt ligger på möten och relationer, hur det ser ut hemma hos folk. Men också de tillvarons och psykets krackeleringar som ständigt hotar att öppna upp sig, sluka Mona hel. När det väl händer tycks det överraska henne själv, som vore hon omedveten om något väsentligt drag i den egna karaktärsteckningen och historien. Också som läsare snubblar jag över dessa blinda fläckar, undrar, famlar i mörkret.
Vem Mona verkligen är, vad hon skulle vilja och var hon slutligen hamnar är i stort sett upp till läsaren att uttolka. Ett detektivarbete som kan leda antingen till källan, Marianne Lindberg De Geers egen självbiografi som inspirerat till många av romanens förvecklingar – eller också ännu längre ut på fantasins och fiktionens djupa vatten. Det finns ett värde i att betrakta Mona där ute, där hon speglar tusentals istället för en.