År 1936 rymmer Daisy från sin högborgerliga familj och tar med sig elvaåriga sonen Ragnar. I vad som var en regelrätt kidnappning, hon har nämligen förlorat vårdnaden om sonen, två äktenskap är kraschade, en dotter lämnas hemmavid, mormodern får slutligen vårdnaden. Med kidnappningen försöker hon balansera den urspårade vårdnadstvisten till sin egen fördel, men egentligen har hon redan förlorat nästan allt som går att förlora.
Sonen lämnas ensam och får resa vidare till Bulgarien på egen hand, hur han klarade sig framstår både som en fråga och ett beröm, Daisy stannar för egen del i Köpenhamn, sannerligen en märklig människa. Ja, skildringen har naturligtvis fått namnet ”Kidnappningen” och elvaåringen blev Anna Schulzes far.
Ett mycket omfattande källmaterial är Schulzes stora tillgång för denna berättelse, men det visar sig också vara hennes stora bekymmer. Visserligen redovisar hon hur hon tvingats till metod och konsekvens, som alla andra forskare. Men det som avslöjar sig genom den mycket detaljrika och smått översvämmade texten är ett starkare tecken; källmaterialet besegrar gestaltningen. Som i de omfångsrika doktorsavhandlingar man ibland läser, där empirin är fullständigt överväldigande, men forskaren står som den besegrade kämpen framför sina primärkällors berg.
Familjeberättelsen växer ut till ett släktträd i flera led. Hustyranner, rädda hustrur och vilsna barn. Oftast i den mest polerade och framgångsrika av miljöer. Men det som kunde ha blivit en gestaltning av borgarklassens odiskreta familjehelvete blir oftast till en långrandig pliktskyldighet. Redovisad läsning av allt som fanns i breven, artiklarna, dagböckerna.
Potentialen i detta storartade uppslag tas inte tillvara, tänk er själva – en elvaåring på egen hand i trettiotalets Europa, vad gör det med personligheten, vad gör det med känslorna, med tilliten till människor och familj?
Jag har också svårt för Schulzes språkliga intimitet, hennes viskande förtrolighet som ofta glider ner i bekväma och motståndslösa klichéer om relationer. Människorna får inga konturer, ljuset över scenen softar allting, men skärper ingenting. I denna mycket långa och ytterst väldokumenterade vardagstragedi.