I Agnes Lidbecks tredje roman "Gå förlorad" skildras en modern mans liv som fullständigt meningslöst. Viktor Andersson har läst en bok om en överflödig man med ett trängande behov av att vara behövd.
Säg hej till Anders, en typ 40-årig man som lever medelklassliv i en färglös villaförort till Stockholm och känner sig ouppskattad. Fast ouppskattad är förstås bara en av Anders förljugen omskrivning – egentligen känner han sig onödig. Anders känner sig onödig ungefär på samma sätt som Muminpappan i Tove Janssons bok "Pappan och havet". Likt den i sin manlighet stukade Muminpappan ser Anders hur hans familj – det vill säga hans dotter Anna, hans hustru Kristina och hans mamma Gunnel – klara sig ganska bra utan honom.
Den stukade Anders försöker, precis som Muminpappan, göra sig nödvändig genom att göra en massa som han ensam anser vara nödvändigt. Han inbillar sig att hans brödbak, hans perfekta lammstekar och även i övrigt avancerade matlagning samt den årliga svängen till återvinningsstationen är något som familjen inte kan vara utan. Men faktum är att de klarar sig bra utan Anders, de är inte beroende av honom, varken känslomässigt eller ekonomiskt. Snarare är det Anders som i alla avseenden är beroende av dem.
"Gå förlorad" är i likhet med Agnes Lidbecks debut "Finna sig" ett slags fiktiv sociologisk fallstudie, denna gång är det den genomsnittlige medelklassmannen och hans roller som pappa, make och son som undersöks.
Det är mer än så som påminner om Lidbecks debut; formeln är så att säga densamma och det är återigen ett stort stycke liv som avhandlas. Tiden går, blir till år; Anna växer upp och Kristina fortsätter att göra karriär inom "något med personal", medan Anders fortsätter att jobba hos sin avskyvärda mamma. Precis som Anna i "Finna sig" inleder Anders en otrohetsaffär – med grannfrun Maria... Men affären saknar passion och rinner snart ut i sanden. Anders är otrogen igen, men då rör det sig om spritdoftande engångsligg på konferenser.
Varför är Anders otrogen? Är det ett försök att återerövra den förlorade manligheten? "Gå förlorad" är full av den sortens obesvarade frågor. Här finns inga kursiverade förklaringar som i "Finna sig".
Varför slår Anders sin dotter? Är det ett försök från hans sida att visa sig manlig, eller är det ett misslyckat försök att tygla det manliga som är lika med våld? Just den saken blir jag inte klok på. Ursäkta formuleringen, men det känns aldrig riktigt motiverat gångerna som örfilarna träffar Annas ansikte. Anders aggression stegras aldrig till den punkt då det känns… trovärdigt att han skulle slå Anna.
Hur som helst blir det aldrig en grej av våldet. Anders kompenserar med löjliga presenter, Anna uppvisar ingen rädsla och Kristina slätar över genom att påpeka att det inte finns något mönster i hans enstaka slag. Han tappar humöret ibland, men vem gör inte det?
Vem är egentligen Anders? Han är en tråkig typ utan några egentliga intressen, utan kompisar och utan några riktiga drömmar. Ska sanningen fram så blir Anders aldrig mer än en streckgubbe och ett exempel, som inte tycks existera annat än som pappa, make och son.
Men så är det hos Lidbeck – hennes figurer är tombuteljer som spelar sina av författaren tilldelade roller utan känsla. Lyckligtvis väger andra saker i Lidbecks sorglustiga tragedier upp det urusla skådespeleriet. Lidbecks förmåga att skildra tidens gång, dagar och år som liknar varandra, är i nivå med Virginia Woolfs, och hennes fiktiva universum har något Bergmanskt över sig.
Vad vill författaren? Ska läsarna tycka synd om Anders? Ska vi förlåta honom hans otrohet och slag och det att han hatar sin mamma? Han är ju i övrigt en helt okej farsa, make och son. Han skjutsar och hämtar, handlar och lagar mat och ställer alltid upp. Man kan här moralisera och hävda att en god make inte är otrogen och att en bra pappa inte slår sina barn, men Lidbeck är som bekant ingen moraliserande författare.
Tiden går, blir till år; Gunnel får en stroke, Kristina dör i cancer och Anna blir vuxen och träffar någon som heter Jens... Anders får ihop det med småbarnsmamman Vanja som dessutom är hans nya chef.
Huruvida Anders nu har hittat en familj som behöver och vet att uppskatta honom är högst oklart. Det kan också vara så att han har insett att det är han som behöver en familj och inte tvärtom, att han annars inte existerar. Men det mesta talar för att Anders fortsätter att lura sig själv.
Jag måste medge att jag känner viss sympati med Anders, men om jag någonsin blir som han, snälla skjut mig.