Det menar Johan Sandström, professor vid LTU som riktar skarp kritik mot sitt eget universitets inriktning och betoning på tillämpad forskning.
Han föreläste tillsammans med journalisten Arne Müller och författaren Mikael Niemi under rubriken Norrlandsparadoxen på lördagens Bok och bild-mässa med fokus på gruvnäringen.
Det Johan Sandström efterlyser är mer grundforskning i den samhällsvetenskapliga disciplinen men också modiga forskare som törs vara kritiska. Helt enkelt oberoende röster i samhällsdebatten.
– Att förhålla sig kritisk är inte samma sak som att vara emot någonting. Men om gruvforskningen domineras av tillämpad forskning mot en beställare med syfte att öka produktiviteten förloras många andra perspektiv i komplicerade maktprocesser, exempelvis hur skapar vi hållbara gruvor, menar han.
Med konkursen av Northland gruvan i Pajala i färskt minne gav Mikael Niemi en högst personlig berättelse om gruvans uppgång och fall. En berättelse om en kommun som efter avbefolkning sedan 1950-talet plötsligt befinner sig på uppgång. Kommunen bygger lyxbostäder. Vägverket byter ut fönster, breddar vägar, bygger rondeller och sätter upp trafikljus. Invånarna köper aktier. I dag vet alla hur denna gruvetablering slutade.
– En god vän sammanfattade allt mycket bra. Vi fick två fartkameror och en skattehöjning, säger Mikael Niemi.
Arne Müller, som granskat den norrländska ”gruvboomen” i boken Smutsiga miljarder och boken Norrlandsparadoxen, en studie i stora investeringar och svika förväntningar, menar att Pajala är ett typexempel på den nya tidens gruvbolag.
– De bärs av en idé om en fyndighet, men har inget eget kapital, vilket gör att de skönmålar verkligheten när de letar investerare. Dessutom går etableringen snabbt, vilket givetvis gör att alla processer inte är helt genomtänkta. Dessutom är dessa gruvbolag totalt osentimentala. De har ingen anknytning till platsen eller dess människor.
Arne Müllers slutsats är att en gruvetablering är en förlustaffär för inlandskommuner. Alla de jobb som utlovas kommer inte kommunen till del.
– Kringjobben hamnar någon annanstans. De flesta gruvarbetarna finns exempelvis i Luleå i form av forskare, konsulter, de som jobbar med IT-lösningar... Här finns fler gruvarbetare än på gruvorterna.
– Jag efterlyser en samhällsekonomisk konsekvensanalys. Politiker och makthavare måste börja fråga sig orsaken till varför etableringar misslyckas. Nu får staten och kommunerna städa upp och stå för betalningen. Exempelvis finns 28 miljoner avsatta för att miljösanera i Pajala, men bedömningen är att slutnotan kommer att hamna på tresiffriga belopp.
Mässan som i år hade Finland som tema hade en hel del inbjudna finländska författare och konstnärer. En av dem var den världsberömde fotografen Esko Männikkö som föreläste om sitt långa yrkesliv som fotograf och visade bilder ur sin rika produktion. Bland annat serien Horngäddan om finska ungkarlar på landsbygden som blev hans stora internationella genombrott. Medan konstnären Katarina Pirak Sikku samtalade tillsammans med författaren Maja Hagerman och historikern Curt Persson om arvet efter den svenska rasbiologin under rubriken Kan sorg ärvas?
Journalisten och författaren Erik de la Reguera som i sin senaste bok Gränsbrytarna skrivit om den globala migrationen och nationalismens murar började sin föreläsning med en liten film. Filmen Dödens tåg har samma namn som det reportage han tilldelades 2012 år Wendelapriset och handlar om migranten Norma de la Rosa från Guatemala som försöker ta sig till USA via Mexico tillsammans med sin man genom att resa på godstågens tak. En mycket farlig resa. Tusental dör, kidnappas, rånas eller våldtas.
– De flesta som reser denna rutt kommer från Centralamerika. De saknar papper eftersom de måste ha visum och de får de inte. Det handlar om 100 000 människor årligen och av dem försvinner cirka 20 000, säger Erik de la Reguera.
Många flyr fattigdom. I Normas fall är det en sjukvårdsskuld som får henne och hennes man att lämna barnen i äldste sonens vård för att tjäna pengar i USA. Erfarenheterna från denna resa fick sedan Erik de la Reguera att undersöka två ytterligare vanliga migrationsvägar. Han har följt Jamal från Afghanistan som på tredje försöket tog sig in i Grekland med en dröm om att leva sitt liv i en demokrati med mänskliga rättigheter. Dessutom en man från Elfenbenskusten och hans väg till Italien. Och hans slutsats är att det är visumreglerna som gör att många människor tvingas ut på farliga resor.
– Vi har en värld där människor från länder som Sverige kan resa fritt, medan människor från konfliktfyllda länder inte kan resa fritt med tvingas fly ändå.