När denna, en av de allra mest eviga och oförstörbara melodierna ur den 45 år gamla hippiemusicalen Hair, efter omkring två timmar av närmast obruten vitalitet strömmade ut ur 70-talet ungdomsstrupar på scenen till Saga-teatern i Boden, så kändes det mycket speciellt. Faktiskt rentav hänförande.
Och det är ju melodierna; i alla fall de flesta av dem, som har överlevt från den numera i övrigt rätt nattståndna gamla musikalen om numera så pass vilsna ämnen som fri kärlek, haschrökning och antikrigsprotester (well, allright då: det senare är ju fortfarande hållbart).
Själva originalstoryn i Hair är alltså en ohjälplig "hair-va" att enbart ge fasiken i, numera. Tur då att eleverna Clara Alm och Jenny Sundström, ur årskurs 3 på Musikgymnasiet vid Björknäsgymnasiet i Boden, tillsammans med demonregissören Christer Engberg (som har gjort en och annan jätteuppsättning med skolelever tidigare, även om det nu var mera än ett decennium sedan senast) har ändrat och justerat snitsigt har ändrat i den nu.
Gjort den mera lokal. Lagt in ortsnamn som Buddbyn och Prästholm. Vidgat begreppet till att inkludera SD-ledaren Jimmie Åkesson också. Helt enkelt: vitaliserat den gamla pårökta hippietexten.
Numera är det till Afghanistan som Claude (som spelas av nervknippet Samuel Higberg) tar värvning och beger sig, i stället för Vietnam.
Kvar blir hans nyvunna kamrater Berger (Adam Lindvall), den vänligt påtände Woof (Kristoffer Hjelm), Hud (en atletisk Christian Paaso) samt Jeanie (en elektrifierande Clara Alm), Sheila (en självklart suverän Helena Sellin), samt Dionne (Anna Nyberg) och Crissy (Elin Envall; bägge två anmärkningsvärt lyhörda och närvarande) och fattar aldrig varför han valde att åka i väg.
Hela ensemblen (och jag menar då H-E-L-A ensemblen!) sköter sig helt förträffligt och det fullkomligt sprakar omkring dem i de dansnummer som Line Wester så skickligt har koreograferat och i hela raddan av låtar, en alldeles särsklilt i Aquarius, Donna, Ain’t got no, I got life, Hair, Goodmorning starshine och, som sagt, Let the sunshine in.
Ungdomarna lyckas göra karaktärer av kött och blod i stället för pappersschabloner, av sina roller.
Och det är ett rent nöje att försjunka in i Stefan Hägglunds scenografi. Samt att lyssna till Helena Sellins enormt fina sång.
MVG till hela gänget och väldigt synd att det bara blir några få föreställningar av detta arbetsprov - förutom den i Boden i kväll en i Luleå, på Kulturens hus i morgon söndag också.
Och som redan sagts men det kan lätt sägas ännu en gång:
Let the sunshine in!
Då blir det mesta mycket bättre.