Ryssen kommer på bred konstnärlig front

Han har nyligen kommit ut med en uppföljare som heter Fler tråkiga vykort. Det är bilder från 50- och 60- talets Sverige, omsorgsfullt och avsiktligt valda med folktomhet, alienation och skavd tristess som utgångspunkt. Frågan infinner sig, är dessa bilder en sann bild av Sverige? Nej, skulle de flesta svara. Associationen till dessa böcker kommer till mig vid betraktandet av Jens Olof Lastheins bilder White Sea - Black Sea i utställningen Ryssen kommer!. Hans bidrag på Havre-
magasinet är ett bildreportage fotat under 20 år mellan två hav i östblocket. Det är bilder som skildrar ett land i förfall. Nedslitna sönderrostade miljöer befolkat av fattiga marginaliserade till synes uppgivna människor. När jag fick utställningen presenterad för mig fick jag veta att utställningsbesökare från Ryssland inte tyckte att bilderna representerade deras Ryssland. Kan det vara med dessa bilder som med våra tråkiga vykort att de är lika omsorgsfullt valda för att bekräfta en hävdvunnen uppfattning? När vi före perestrojkan sett bilder och filmer på glada och välmående ryssar har det alltid hetat att det var propagandabilder. Det var en vedertagen mening. Skulle Lastheins bilder kunna lida av motsvarande slagsida fast åt andra hållet? Är det så här vi vill se det, politisk, ekonomisk och social bankrutt? Man undrar. En helt annan typ av dokumentation utgör Jan Kailas 150 Ryska Föremål som han insamlat och fotograferat från Porkalaområdet två mil utanför Helsingfors. I överensstämmelse med vapenstilleståndsfördraget 1944 efter finska fortsättningskriget tvångsarrenderades området av Sovjetunionen på 50 år som en militärbas. Man valde platsen strategiskt eftersom Finska viken var som smalast där och den som befäste platsen behärskade fartygstrafiken mot dåvarande Leningrad. Som mest bodde 50.000-70.000 ryska soldater i området. Ryssland återlämnade oväntat området 1956. Kaila kom på 1980-talet att bosätta sig i Porkala och började ovetande om den fulla bakgrundshistorien göra märkliga fynd i sin omgivning. Det kom att bli ett fotokonstnärligt projekt att plåta av dessa föremål. Han fick hjälp av ortsbefolkningen som även de gjort en del fynd. Bland annat en dagbok som en rysk officer skrivit och dolt bakom en mur. I utställningen ingår översatta sidor från denna dagbok plus ett urval foton som bekräftar den ryska epoken på platsen. Det hela ser ut som en arkeologisk redovisning. Det är lika skavt, sönderfallet och rostigt som i Lastheins miljöer, men utan några som helst tillrättalägganden eller förtydliganden. Ansvaret för tolkningarna av materialet läggs på betraktaren. Norska Inger Blix Kvammen bor i nordöstra Norge i gränslandet mot Ryssland. Hennes bidrag till utställningen Ryssen kommer! är arbeten som man skulle kunna betrakta som textila hybrider i metall. Hon arbetar med metalltråd och väver eller tovar föremål som kan betraktas som konstobjekt eller användas som smycken. Den ryska anknytningen utgörs av emblem och märken från ryska militäruniformer som hon använder som dekor på sina höga halskragar eller, om man vill använda den beteckningen, så kallade "fadermördare". Jag får inte intrycket av att valet av emblem har någon direkt politisk udd i sig utan verkar enbart ha en prydande funktion. Det finns även en avdelning ryskt samtidsmåleri att glädja sig åt i utställningsprojektet. Diana Machulina som lever och verkar i Moskva bidrar med ett antal oljemålningar och några målade objekt. Hon är en klassiskt skolad målare som väljer sina motiv utifrån avvikelser i det förväntade. En rulltrappa i ett varuhus som leder till en våning som inte finns. En karusell vars fundament omöjliggör lekredskapets funktion. Ett våningsplan på ett hyreshus som aldrig fullbordades eftersom det blev ett skifte i femårsplaneringen. Hon kallar sina bidrag Architecture of Russian Capitalism. Små avvikelser i det emotsedda skruvar till upplevelserna av motiven. Själv kallar hon sin stil för en "dialektisk realism". Jag skulle lika gärna kalla den de divergerande omständigheternas surrealism. Man kan fundera en hel del på bristerna i helhetssyn i vårt så specialiserade samhälle när man ser Machulinas arkitektoniska lösningar. Var och en bidrar med vad man är beordrad att bidra med oavsett om delarna fungerar tillsammans eller inte.

Ryssen kommer på bred konstnärlig front

Har ni sett boken Tråkiga vykort av Jeppe Wikström? Scandic hotell i Luleå finns med i den samlingen.