Nordman rockade loss
Några hundra personer hade i fredags tagit sig till vackra Sörbyparken för att lyssna på Nordman, som får tre kurirhästar.
<P><BR>Parken i Sörbyn, några mil från Boden, är en av de legendariska nöjesplatserna i Norrbotten.<BR>Här har Michael Landon, ?Little Joe? från Bröderna Cartwright, sjungit Gimme A Little Kiss samt haft slagsmåls- och revolvershow och här har Roger ?Helgonet? Moore landat med helikopter samt gått vidare med att knocka någon för ändamålet städslad stuntman och därefter försvunnit in i buskarna med Fröken Norrbotten (har flera än ett åsyna vittne berättat för mig, i alla fall).<BR>Men det här var borta i mitten av 60-talet och under Sörbyparkens glansdagar. De senaste åren har det varit mera sparsamt med uppträdanden där, fast jag har i alla fall sett teater där också: Fröken Julie, med Yaba Holst och Rafael Edholm. Anslående, i sig.<BR>Och i fredags hade några antal hundra personer sökt sig till den svindlande vackert belägna parken för att uppleva duon Nordman där.<BR>Alltså: Håkan Hemlin, sång samt Mats Wester, nyckelharpa, mungiga, med mera<BR>Och så kompade av Roger Tallroth, gitarr, Adam Kårsnäs, trummor och Martin von Schneven, bas.<BR>Spelningen var utannonserad att starta 20.00 men gick inte i gång förrän 20.35. Och då öppnade den med sprakanden och teknikkrångel. Soundchecket hade gått helt utan problem men under inledningen av huvudspelningen fick det bytas sladdar ett antal gånger och ändå ville det ovälkomna sprakandet inte riktigt ge med sig helt och hållet.<BR>Mats Wester är innehavare av en sommarstuga i byn och av allt att döma har gruppen många sympatisörer att luta sig mot också. Det höjdes uppskattande nävar med Norrlands Guld-burkar mot scenen och många i publiken mimade och sjöng med till melodier med titlar som Jag är här, Förlist och Allt eller ingenting.<BR>Nordman har en helt ny CD, Anno 2005, ute. Men egentligen inte någon aktuell hit att bygga en show på. Men de klarade sig bra med sina gamla låtar från storhetstiden på 90-talet och gjorde även studiebesök i materialet från den nya plattan.<BR>Inledningsvis var de två män i solglasögon som stod på scenen. Sedan befriade de sig från dem och Håkan Hemlin tog till och med ett antal danssteg, eller: rörde i alla fall på sig, är det nog mera adekvat att beskriva dessa hans aktiviteter som.<BR>De sjöng Be mej så stannar jag kvar. Och då reste sig publiken unisont och applåderade och sjöng spontant med. Stort, på sitt sätt.<BR>Håkan Hemlin, som har levt ett hårt liv och som inte gör någon hemlighet av detta, blev vid flera tillfällen själv-biografisk och försäkrade vid åtminstone ett tillfälle att han även älskade oss i publiken. Allesammans, faktiskt.<BR>Och så sjöng de Känner du ljuset.<BR>Och jovisst: Nordmans rätt säregna och hårt nyckelharpebaserade variant av spelmansrock fungerade gnissel (om än inte knaster) fritt en alaramerande vacker kväll som det här var frågan om, med en gummibåt stillsamt guppande omkring på det spegelblanka Vitträsket i bakgrunden och med en helt och hållet jovialisk publik, med Norrlands Guld och betryggande många frikostigt tatuerade under- och överarmar, i förgrunden.<BR>Finalen blev allsång i Vandraren. Kanske lite förutsägbart, men ändå rätt självklart.<BR>Extranumret Ödet var min väg hade vi i öronen när vi lämnade Sörbyparken bakom oss.<BR>Men visst vore det önskvärt med flera artistframträdanden här ? i en av Norrbottens finaste parker!<BR></P>
Så jobbar vi med nyheter