Med en trovärdighet som kryper under skinnet

Skulle vi se honom som störande och kanske rent av samhällsomstörtande? Skulle Säpo börja kontrollera honom och skulle Socialstyrelsen rycka ut när rykten började florera om botande av sjukdomar på okonventionellt sätt? Det är frågor som ställs när J.S.Bachs Johannespassionen iscensätts i Överluleå Kyrka söndag och måndag kväll. Över hela världen skildras under påskveckan "Kristi lidandes historia", det vill säga berättelsen om den sista veckan i Jesu liv som slutar med arrestering, dödsdom och avrättning. Som ett svar på frågan om samma slags maktlystnad skulle kunna leda till liknande grymhet i dag, är dramat i Överluleå kyrka förlagd till nutid. Musiker från Boden, Piteå och Luleå spelar den vackra inledningen medan två evangelister - berättarna - tänder ljusen på sidorna om koret. En silvergrå fond döljer kyrkans altare. Pilatus - guvernör i ett land under ockupation - störs i sitt palats av kraftiga bankningar på porten. Hårdföra vakter släpar in Jesus, en ung karismatisk ledare som samlat folkmassor kring sig och sitt kärleksbudskap. Efter följer upprörda människor som skriker och gestikulerar. De är djupt provocerade av Jesu idéer om människors lika värde och av den kritik han uttalat mot konservativa religiösa grupperingar. Man kräver att Jesus ska dömas men Pilatus är inte särskilt intresserad av att meddela någon dom. Han vill ogärna lägga sig i de religiösa dispyterna men pressas så hårt av den aggressiva folkmassan att han till slut tvingas lämna ut honom för avrättning. De medverkande och regissör Ulla Lyttkens har tagit sig an en stor musikalisk och dramatisk utmaning. Man har förberett sig i över ett år och levererar nu en dryg halvtimmes intensivt passionsdrama. Knut Svartz, projektets idégivare och tillika ordförande i Överluleå kyrkokör, gör rollen som Pilates. Han är liksom de flesta av solisterna helt "vanliga" körmedlemmar, vilket är en av de stora styrkorna i denna föreställning. Det vittnar om mod, om vilja att skapa något av egen styrka och att dela med sig ur sig själva. Bisams skådespelare och körmedlemmarna agerar med en trovärdighet som tar den gamla bibelberättelsen under skinnet på en. Inför den korsfäste Jesus dansar tre sörjande kvinnor oändligt långsamt en sorgedans som avslutas i en gripande formation vid korsets fot medan Elsa Sveder med varm och vacker altröst sjunger "Det är fullbordat, O tröst för plågade själar". Så blir det solförmörkelse och jordbävning. Den gråa fonden rasar ner liksom förlåten i templet en gång gjorde och altaret blir synligt. Kan det månntro även i vår tid vara så att makters och religioners byggnader och trossystem kan bli en förlåt som kommer i vägen för det allra heligaste? När alla medverkande brister ut i den avslutande koralen, som liksom en fågel lyfter mot kyrkans välvda tak, då kan man tänka att Gud är större än alla våra mänskliga konstruktioner.

Med en trovärdighet som kryper under skinnet

Hur skulle vi här i Norrbotten reagera om en person som Jesus skulle dyka upp och börja utmana makten och etablissemanget med underliga idéer om både politik och religion?