Krönika: Eyvinds stuga måste få stå kvar

Eyvind Johnson-gården borde flyttas till hembygdsområdet för att på så sätt höja PR-värdet, har det påpekas i ett medborgarförslag. Frågan förväntas resultera i ett beslut till 110-årsdagen av författarens födelse om en vecka. I skrivelsen till Bodens kommun menar man att området i Björkelund har förändrats till den grad att det inte längre ger en realistisk bild av författarens uppväxtmiljö. Flyttförslaget utlöser en rent Walter Benjaminsk fråga om auran eller atmosfären i en författarstuga finns kvar när man flyttat den från ursprungsplatsen? De flesta skulle svara att stegen från de som bodde där inte längre ekar då.
Sålunda kan man lika gärna montera ner hela rasket. Eller ännu hemskare, köra ner stugan till Eyvinds Stockholm.
Utan omgivningen blir torpet bara ett stycke kitsch och krams. Ungefär som med gamla ladugårdsdörrar som folk använder till sänggavlar i sina i övrigt vita, minimalistiska miljonvillor. Det är klart att dessa funkishus som vältrar sig fram ett par hundra meter från bagarstugan förstör intrycket. Där det förr var obrukbar våtmark är det nu arkitektritade kåkar med tillhörande swimmingpool. Jag undrar om det är skratt eller gråt som hörs från de utfattiga författarföräldrars grav? Inte heller kan jag begripa hur kan man tillåta nybyggen efter Eyvind Johnsons väg? Det hörs väl på namnet åt vem den är ämnad? Innan det är försent borde kommunen handla upp kvarvarande mark. Eller universitetet - som i fallet med Sara Lidmans gård i Missenträsk. De har sett till att den renhålls, kontextualiseras och brukas. Svenska Akademien borde vara intresserade av Johnsons stuga, Norrländska Författarsällskapet skulle säkert också kunna göra bruk av den. Annars är det fritt fram för privatpersoner att göra en anökan till länsstyrelsen om skydd av bebyggelse av synnerligen högt nationellt värde. Det är nämligen inte för turistnäringens skull jag tjatat om plaketter, kulturvård och offentlig utsmyckning under hela den gågna veckan. Skit i turisterna! Här är tal om att besjäla det redan befintliga. En tillgänglig och traditionsbunden kulturmiljö visar att man inte behöver springa med i ett maniskt konsumtionsflöde för att finna glädje i tillvaron, utan att det sedan länge bortgågna människor kämpat för har ett mervärde. Det hedrar mänskligheten när den beaktar sin historia. Vad man är och var man kommer ifrån är inte kattpiss. När man börjar höja blicken och se vad mer det finns att hämta från hembgyden fordras att det faktiskt finns något där. Någon som brutit mark. Eyvind Johnson är en utmärkt förebild för unga bodensare. Själv är jag uppvuxen i kulturellt torftiga Vännäs. De som jag såg göra något var rättshaveristen Sverker Olovsson, gaphalsen Dennis Lyxzén och naturpoeten Pär Hansson. Nu sitter jag här och vrider på mig, som någon slags blandning av dem alla. Vi är alla förtjänta av rundturer genom våra gemensamma kulturmiljöer, stora som små - så att även vi som inte är Nobelpristagarämnen kunde förstå hurusom det, med Eyvinds ord, kommit sig att "Jag gick bort fast jag gick hem och gick hem ibland när jag gick bort".