– Jag tycker det är superspännande, säger han.
Det är inte uträknat, det har helt enkelt aldrig passat. Tanken var att han skulle ha varit på pride i Kiruna, men pandemin kom emellan.
– Boden och Kiruna har saknats på min karta.
Jonas Gardell säger att han har en särskild relation till båda städerna. Från Kiruna kom hans allra första pojkvän. Boden däremot är mer en stad han ofta hörde talas om när han var ung.
– Det var nämligen så att man fick frisedel från militären om man var homosexuell. Så det var många som ville slippa lumpen som spelade bögar. När militären inte gick på det, blev de alltid placerade i Boden.
När han växte upp i Stockholm kallades förläggningen i Boden därför "bögluckan", berättar han.
– Där hamnade alla som hade låtsas att de var homosexuella. Så nu är jag äntligen på väg till bögluckan och jag behöver inte ens låtsas att jag är homo för att komma dit, säger han med glimten i ögat.
Jonas Gardells senaste bok "Ett lyckligare år" handlar om den allra första prideparaden i Sverige. Den ordnades i Örebro 1971 och det var 12 personer i tåget.
– De vågade inte gå på gatan utan gick på trottoaren och de vågade inte ropa något för de var så rädda, men de hade plakat.
Efteråt tyckte de att det var misslyckat. De kände att det inte hade betytt eller förändrat något.
Jonas Gardell lyckades under arbetet med boken ta reda på vilka deltagarna i Örebro var och sökte upp ett par av dem.
– Det här har ju blivit bortglömt. Men jag ville att de skulle förstå att utan dessa 12 så hade vi inte varit 500 000 i Stockholm varje år och inte haft de hundratals prideevent som ordnas runtom i landet varje år och som är så viktiga.
Han sa till Vanja i Örebro att "det var med er det började och utan början är vi ingenting".
– Det är häftigt att veta att en liten, liten klick kan åstadkomma så enormt mycket. Prideparaden med de 12 modiga i Örebro ledde fram till allt vi har idag. När Vanja läste boken ringde hon upp mig och sa: "Vet du, Jonas, jag tror jag är världsmästare i pride".
Jonas Gardell kan inte nog betona betydelsen av de lokala pridearrangemangen.
– När jag var ung och fram tills helt nyligen, ja fortfarande i viss utsträckning, så har det varit svårt att vara hbtq-person på landsbygden och de mindre orterna. Man har varit tvungen att söka sig till anonymiteten i storstäderna.
Jonas Gardell tänker att kampen det nu handlar om är att inte behöva lämna sin familj, sin hembygd och inte behöva bryta med sin religiösa församling.
– Det är vad det lokala pridet handlar om. De ska stå bakom dig.
Därför, menar han, är de lokala priden det viktigaste som hänt de senaste 15 åren inom hbtq-rörelsen i Sverige.
– För 30 år sedan hade det varit omöjligt att tänka sig ett pride i Boden. Det hade nästan varit svårt att hitta någon öppet homosexuell i Boden.
Ända in på 1950- och 60-talen tyckte många svenskar, särskilt på landsbygden, att homosexualitet skulle vara straffbart, berättar han.
– Det var ett sådant fruktansvärt tabu. Bodde du i Boden var du nog tvungen att åka till Umeå för att våga ragga eller söka någon partner. Folk kunde resa 25 mil för att köpa en gaytidning.
Det är svårt att förstå hur långt väg det har varit att gå, menar han.
– Därför tycker jag det ska bli vanvettigt roligt att komma till Boden. Det blir inte den vanliga showen, utan både allvar och roligt och jag tänker få folk att fälla en och annan tår.