Sigrid Hjertén var en av dessa konstnärer som vistades kortare eller längre tid på Beckomberga under 1900-talets första hälft. Även på Beckomberga var hon professionell som konstnär och några av hennes målningar därifrån har i efterhand bedömts som både visionära och, i färgintensitet, överlägsna maken Isaac Grünewalds konst.
När nu Görel Cavalli-Björkman åter ger sig i kast med en heltäckande biografi (2013 kom Eva Bonnier. Ett konstnärsliv) över ett konstnärskap: ”Kvinna i avantgardet. Sigrid Hjertén. Liv och verk”, utgår hon bland annat från brevväxlingen mellan makarna. Periodvis levde de åtskilda, hon i deras gemensamma hem i Paris, han i Stockholm. Även om tidsandan och konventionen var till Isaacs fördel och Sigrid länge hamnade i skuggan av sin man stöttade han henne alltid. Så kom hon också att bli pionjär inom modernismen med sin intensiva färgsammansättning. Hon är också friare i gestaltningen – när Isaac t ex målar av sonen Iván avbildar han honom rakt framifrån, medan Sigrid fångar hans rörelser.
Som så många nordiska konstnärer och författare reste Sigrid till Paris för att gå i lära hos Henri Matisse. Hälften av hans elever utgjordes av kvinnor, men det är nästan alltid bara männen som omnämnts. I tidens kvinnoförminskande anda spelade kritikerna ut Sigrid och Isaac mot varandra. Den värsta kritiken stod Albert Engström för: ”Rena idiotin, och, … ser ut att äga en pervers längtan efter vanskapligheter”. Hennes färg är bara ”dumt kokett”. Men, skriver Cavalli-Björkman, flera av de målningar som visades på den stora expressionistutställningen på Liljevalchs 1918, hör idag till hennes mest berömda verk.
Sigrid lär ha varit en av Matisses favoritelever, något som retade konstnärskollegorna. Hon lär också ha varit ganska amper och det är hon som ansvarar för ekonomin. Hon är skicklig i att tala både för sig själv och maken i mötet med mecenater. De behövde sälja sina dukar för att överleva.
Men även om hon, som Eva Bonnier något decennium tidigare, var intelligent och, för den tiden, anmärkningsvärt självständig, vittnar bakgrundshistorien - med moderns död när Sigrid är ung, och faderns oförmåga att ta ansvar - om osäkerhet bakom arrogansen. Bakom den finns en tidig sorg.
Isaac är, trots kärleksfulla brev, ofta frånvarande. Hon skriver till honom om ”knytnävsstora magknölar” och i september 1911 skickar hon ett dramatiskt brev: ”Käraste min Gosse. Hur skall Du ta min nyhet. Jag har just varit hos Doktorn och min magkatarr var – ett barn.
Svimma inte; det gjorde inte jag”. Hon vill få barnet bortackorderat. Trots sina 26 år är hon emotionellt helt oförberedd på att bli mamma. Men paret gifter sig och sonen Iván kom att bli den viktigaste personen i Sigrids liv.
Isaac lär ha haft en kvinna i ”varje hamn”. Att han hade älskarinnor, skriver Cavalli-Björkman, godtar Sigrid då hennes sexlust är minimal. Hon reser till kurorter för diverse underlivs- och andra krämpor, men försöker också göra Isaac avundsjuk med någon konstnärskollega.
Cavalli-Björkman vare sig psykologiserar eller utgår från ett genusperspektiv i sin redogörelse. Något man kan sakna eller vara tacksam för. Hon hävdar, tvärtemot den gängse uppfattningen om konstnärspar under den här tiden, att Sigrid och Isaac alls inte begränsade varandra utan utvecklades tillsammans. Något som sonen Iván skriver under på: ”Ingenting är mer fel än att min mor skulle vara offer för könsdiskriminering från min fars sida. Han var ju hennes främste beundrare”. Ändå är det tydligt att Sigrid är olycklig på grund av Isaacs frånvaro. Att hon skulle, som Cavalli-Björkman skriver, ha fredat sig genom att låta Isaac roa sig på annat håll, bortser från det faktum att psykologi och rationella beslut sällan är samma sak.
Tidsbilden här är inte lika dynamiskt skildrad som i biografin om Eva Bonnier. Där växte bilden av ett kraftfullt konstnärskollektiv från konstnärskolonin i Paris fram, mycket tack vare Eva Bonniers inblickar i intriger och skvaller. Boken om Hjertén har mer drag av ”ordinär” biografi, där fokus ligger på konsten. Finns där inte så mycket eldfängt i brev och minnesbilder så gör det inte.
Sigrid Hjertén dog efter en misslyckad lobotomi 1948, sextiosju år gammal. Isaac gifte om sig 1937, samma år som Sigrid blev omyndigförklarad. Hennes sista stilleben målade hon sommaren 1937. Hon har jämförts med både Edith Södergran (det visionära) och Ernst Josephson. Foton och bilder från 1885 till 1937 är återgivna i biografin.