Oftast vet jag vad jag tycker om saker och ting. NÀr det gÀller diverse kulturuttryck har jag en tendens att bÄde vara krÀsen och bli alltför lÀtt uttrÄkad. Kanske har det med en viss mÀttnad att göra eftersom jag försörjer mig inom kulturbranschen eller sÄ Àr det bara ett rastlöst personlighetsdrag. Ofta intresserar jag mig mer för sjÀlva hantverket bakom snarare Àn upplevelsen. Varför har de gjort si och varför har de gjort sÄ? HÀrom dagen gick jag pÄ barnteater Ä yrkets vÀgnar och sÄg Norrbottensteaterns uppsÀttning av "AllrakÀraste syster".
Jag har inga som helst invĂ€ndningar mot förestĂ€llningen som sĂ„dan. Den var vĂ€lgjord pĂ„ alla sĂ€tt och vis. Men jag har ett men och jag har alltsĂ„ inte riktigt kunnat bestĂ€mma mig för vad jag tycker. Det gĂ„r förstĂ„s trender Ă€ven inom kultur, och inom barn- och ungdomsteater Ă€r en av dessa âinteraktionâ. Det gĂ„r ut pĂ„ att skĂ„despelarna ska samspela och samverka med publiken. NĂ€r det gĂ€ller pjĂ€sen "AllrakĂ€raste syster" i regi av TherĂ©se Lindberg sĂ„ Ă€r den i grĂ€nslandet mellan att inte lĂ€ngre vara teater utan nĂ„gon form av teaterlek, eftersom nivĂ„n av interagerande med publiken Ă€r sĂ„ hög.
BĂ„de under pjĂ€sen och efterĂ„t funderar jag pĂ„ varför. Var det ett medvetet konstnĂ€rligt beslut eller varifrĂ„n kommer idĂ©n om att publiken ska vara aktivt delaktig? RĂ€dsla att de blir uttrĂ„kade annars? En uppfattning om att vi visar barnen respekt genom att sĂ€tta dem i fokus? Behöver de lyssnas pĂ„ och tittas pĂ„ och bekrĂ€ftas i varje situation? Ăr det nĂ„got fel pĂ„ att vara passiv Ă„skĂ„dare emellanĂ„t? Har bekrĂ€ftelsebehovet gĂ„tt sĂ„ lĂ„ngt att teaterpubliken mĂ„ste upp pĂ„ scenen? Ăr det de som ska ha applĂ„derna i slutet för att de var en sĂ„ bra publik?
Jag vet inte om den interaktiva teatern Àr en utveckling av teatern som form eller en anpassning till vad man tror att publiken krÀver. En röst inom mig undrar om upphovspersonerna inte litar pÄ sin egen produktion fullt ut, eller om de rentav underskattar sin publik.
Min egen största behĂ„llning var nog förresten just publiken. SkĂ„despelarna hade varsin fluffig boll som de lĂ„tsades var hundar, och nĂ€r de gick runt för att lĂ„ta barnen klappa âRuffâ och âDuffâ sĂ„ sĂ€ger en liten grabb att han Ă€r allergisk. Det Ă€r Ă€ndĂ„ kĂ€rnan i teater oavsett form, att det Ă€r pĂ„ lĂ„tsas och Ă€ndĂ„ alldeles pĂ„ riktigt.