Men sedan nåddes vår internationellt sett mest kända stjärna av nyheten att förbundskaptenen Janne Andersson nu krävde att alla skulle sjunga med i nationalsången innan avspark och då började han tveka. Det hjälpte inte nu att Andersson efter våldsamma reaktioner i alla fall till hälften backade från sin första utsaga och att det började läcka ut uppgifter om att Janne Andersson själv inte var någon överdängare på musik och till och med inte gillade att spelarna underhöll sig med populära låtar i omklädningsrummet. Ibrahimovic tackade till slut nej vilket snarare är ett bevis för att han besitter i alla fall en lyhördhet om än inte tonsäkerhet.
För de högernationella nättrollen, bloggarna och rasisterna på facebook är frågan om att sjunga ”Du gamla du fria” något som måste tas på stort allvar och de kan inte se någon annan orsak till Zlatans mytomspunna ”blängmedverkan” under nationalhymnen som något annat än landsförräderi. I bloggprogrammet Motgift luftades sådana konspiratoriska ståndpunkter och vare sig programledarna eller de som ringde in tålde några andra infallsvinklar. Jag lutar personligen mer åt andra orsaker.
För dem som från småskolan känner att de inte behärskar musikens domäner och framför allt inte upplever sig kunna sjunga finns det tillfällen som känns extra pinsamma. Det är då generella överenskommelser påbjuder allsång. Födelsedagsfester, bröllop, begravningar, politiska möten och numer fotbollsmatcher.
Tänk er in i det faktum att cirka fyra procent av befolkningen känner sig mer eller mindre omusikaliska och detta yttrar sig framför allt i oförmåga att sjunga. Tänk hur ångestsvettningar stiger då allsångsbladen delas ut och de krävande allsångsledarna ivrigt ser sig om i salen för att kolla att alla sjunger med.
De omusikaliska minns uppsjungningarna i skolan som en kväljning eller som en bestraffning. Men ofta var de som ansågs omusikaliska bra på något annat. Exempelvis att springa fortast runt huset. Eller att spela fotboll. De kanske var som Zlatan?
När förbundskaptenen Janne Andersson tillträdde gick han ut offentligt med att han krävde att spelarna skulle sjunga med i nationalsången. Detta säkert för att stärka identifikationen med landslaget och likt till exempel danskar tillföra ytterligare ett incitament för framtida segrar.
Sång bland fansen och rent allmän läktarkultur har successivt utvecklats och kopierats från Sydamerika och Sydeuropa så att även vi i det frusna Norden låter som Ultras i Italien eller Argentina. Ja, om det finns någon körverksamhet i vårt land som är helt och hållet inkluderande så är det i fanklubbskulturen kring fotbollsmatcher. De innehåller inga krävande och generande repetitioner utan sångerna övas in på fyllan i puben eller bussen på väg ner till bortamatch. Alla får vara med eller strunta i det bara de håller på rätt lag.
En annan sak är det för spelarna vars eventuella oförmåga kan exponeras i närbild i direktsändning. Denna offentliga schavottering iscensätts under det unika tillfälle då spelarna står uppställda mitt emot varandra med ett litet barn bredvid sig och anmodas sjunga.
Rasmus Elm i Kalmar FF uppger att ingen någonsin under hans tid i landslaget förberett eller gått igenom vad man ska göra under nationalsången utan det är upp till var och en att göra hur man vill. Rasmus sjöng med hög och inte oäven röst eftersom han gör låtar själv och spelat gitarr under stor del av sitt liv. Kim Källström och Johan Elmander sjöng också oförväget, andra inte.
En nymodighet är att låta mikrofonen på närbildskameran spela in och till en hel befolkning sända ut hur och om spelarna sjunger. För en musikhämmad måste situationen likna offentligt gatlopp. Tänk er att ha kämpat för att bli godkänd som fotbollsspelare och så blir man förödmjukad som sångare.
Nu är ju inte svenska nationalsången någon hitlåt i jämförelse med marseljäsen eller Portugals eller Tjeckiens låt. Eller för den delen danska hymnen och i danska laget sjunger nästan alla eller ungefär 90 procent jämfört med Sveriges 60 procent. De lag som sjunger mest är de mest militanta som Turkiet eller Kroatien.
Sämst är Argentina där ingen sjunger men detta beror säkerligen på att låten är snårig som den värsta kolloratur-aria att ta sig igenom och spelarna står som förstenade och lyssnar sig häpna igenom de komplicerade tonkomplexen. Originalet består av en minut instrumental inledning och 40 verser komplicerad nationalromantik. Trots att Ryssland har den kanske ståtligaste av nationalsånger är det slående hur få som sjunger vilket nog kan skyllas på att texten är en av de sämsta och tråkigaste uppräkningarna av partifunktionärer som existerar.
En del menar att Zlatan behåller stoltheten och sin image av ursvensk fighter genom blängandet men när jag tittar igenom hans karriärs sångmoment så beter han sig faktiskt väldigt olika och på vissa vis förvirrat i förhållande till tigandet. Ibland tittar han lite frånvarande ner i gräset, någon gång tittar han rakt fram som om han letar efter någon stödjande person i publiken och andra gånger tittar han mer inåt sig själv.
Jag har inget emot blängande, slutna ögon eller stolt tigande men det ska utföras med stringens och för det krävs genomgång och repetition. Lär av de länder som upplever det här som den kanske viktigaste stunden inför match. Där spelarna intar en gemensam stolt gest istället för att sjunga.
Konstigt nog är det bara inom fotbollen landslagsspelare behöver utsättas för tvånget att sjunga vilket skulle göra att en potentiellt omusikalisk spelare inom handboll, skidor eller simning inte på samma vis behöver skylta med sin oförmåga. Och på ishockeymatcher inträffar något mycket värre. Matcherna inleds av att ljuset släcks ner och en lokal dansbandsstjärna whailar sig genom” Du Gamla du fria” i något slags försök att transformera den tröga borgerliga drömmen om fornstora dagar. Att dessutom folk verkar godkänna detta som någon slags nationalkänsla kallar jag genuint tondövt.