Fyndet visar sig vara den försvunna Charles Zelmanovits, ett fall och ett mysterium som till viss del ligger till grund för Maria Brobergs debutroman "Bakvatten". En berättelse som cirklar runt ett fiktivt försvinnande av en pojke i Västerbottens inland i mitten av 1960-talet och de människoöden som knyts till den händelsen, både framåt och bakåt i tiden.
– Jag gick andra året på gymnasiet i Piteå när man hittade Zelmanovits kvarlevor och det påverkade mig väldigt mycket. Dessutom försvann en person från Sorsele där jag bor idag för några år sedan. Jag såg hur det påverkade inte bara mig, utan andra i byn som jag känner och bryr mig om. Egentligen är det anledningen till att jag skrev om ett försvinnande men framför allt ville jag skriva en berättelse om människor, tillvarons komplexitet och hur olika ensamhet kan se ut, säger Maria Broberg.
Utbildad kulturjournalist där hon följt indiepopscenen i Stockholm under många år har skrivandet alltid legat henne nära, precis som drömmen att skriva en roman. Men beslutet tog hon bland annat efter att ha genomgått en 40-års kris.
– Det var nu eller aldrig, tänkte jag. Dessutom ville jag bevisa att det går att vara aktiv på Sveriges kulturscen utanför storstäderna. Jag, som själv bott i Stockholm, upplever att det finns speciella föreställningar om människor i glesbygd. Att glesbygdsbor blir fråntagna sitt kulturella kapital eftersom man föreställer sig att de blev kvar, inte att de gjort ett aktivt val och därmed saknar både bildning och kunskap. Det är helt galet, säger hon med eftertryck.
Maria Broberg själv är ett lysande exempel på en välutbildad kvinna som valt bort storstaden för livet i glesbygd – en tematik som också återkommer i hennes roman.
Förvisso var hennes nuvarande man tydlig när de träffades att han absolut inte skulle flytta från Sorsele.
– Men för mig var det rätt att packa ihop. Det kändes rätt, betonar hon.
Flytten till Västerbottens inland innebar också att hon gav sig in i politiken för vänsterpartiet. Sedan valet 2018 är hon kommunfullmäktiges ordförande samtidigt som hon arbetar som kommunikatör för kommunen. Något hon fortsatt med även under de två intensiva år hon skrev boken "Bakvatten".
– Jag gick från att ha tränat åtta timmar i veckan till att inte träna alls. Jag såg knappt på tv under tiden jag skrev "Bakvatten" och gick ned lite i arbetstid. Jag hade bestämt mig för att äntligen skriva en roman.
Som boende i glesbygd står demokrati och glesbygdsfrågor högt på hennes agenda. Och valet att även förlägga bokens handling till den plats hon bor på, var enkelt, menar hon.
– Jag kan platsen bra. Det är något speciellt när en liten befolkning är utspridd över stora geografiska områden. Människor har koll på varandra, på gott och ont, samtidigt kan mycket hända i det dolda eftersom det finns mycket utrymme. Dessutom har jag haft god hjälp av min svärfar Leif som hjälpt mig med lokalhistoria om flottning och skogsarbete samt visat mig unika platser för berättelsen, exempelvis var man kan gömma en kropp.
Ett utmärkande drag i romanen är att hon liksom föregångare som Sara Lidman och mer nutida författare som Stina Stoor och David Väyrynen skriver på dialekt.
– För Sara Lidman var det en uttalad motståndshandling att skriva på dialekt, men för mig handlar det snarast om att jag ville skriva en bok för Sorselebor som även kan tilltala andra. Här är man mycket stolt över sin språkliga särart, exempelvis används dialekten som skrivsspråk på Facebook. Dialekten är med andra ord en stor del av kulturen i Sorsele och det ville jag hedra i min bok, säger Maria Broberg.