"Rösträttskvinnor är fula, gapiga och okvinnliga".
Emma Peters ställer sig på scenen och drar en replik ur revyn som hon och Emma Molin har skrivit. Repetitionerna av Norrbottensteaterns urproduktion "Ja må hon leva - en slags revy" är nu inne på sin tredje vecka. Men mer än några strofer bjuder hon inte på. En revy ska vara överraskande, fartfylld och fylla rummet med skratt vid de mest oväntade tillfällena enligt regissören själv.
– Vi kommer att förflytta oss mellan olika tider och miljöer i ett rasande tempo. Träffa otroligt många människor, lovar Emma Peters.
Historien har sin utgångspunkt i mötet med kvinnorättskämparna i Fogelstadgruppen som fanns i början 1900-talet, "en samling jävligt röststarka kvinnor" enligt Peters, för att sedan resa vidare genom tiden och till sist möta några kända kvinnor från vår tid.
– Under skrivprocessen har vi tänkt mycket på hur samtalsklimatet ser ut i dag och debatten som förs på temat jämställdhet. Den är så fruktansvärt polariserad och ganska aggressiv. Det är tacksamt att göra humor av, säger Emma Peters.
Hennes ansikte skiftar ton när ljussättningen testas. Det är Marcus Hagman som sitter i båset och vrider om knapparna för att se vad som funkar.
– Det blir show och vi kommer att ösa på rätt så ordentligt, säger han.
Kanske har den största utmaningen varit att göra ett tungt ämne till något lekfullt som ska locka till skratt. Det är då den svarta humorn gör sig synlig.
– I den här tematiken finns det så otroligt många smärtpunkter, både historiskt och hur det ser ut i dag. Under hela skrivandeprocessen har vi trillat ned i svarta hål och insett att det här är fan inte kul någonstans. Så har vi tänt humorns lampa och lyst oss fram. Det är också ett sätt att berätta om svåra saker, säger Emma Peters.
Går det att göra humor av allt?
– Både ja och nej. Vissa saker är ömtåliga för att de är för nära i tid. Men så småningom kan man nog skämta om det mesta. Det är en form av terapi och gör att man kan gå vidare, säger hon.
Plötsligt hörs ett valthornssolo någonstans i salen ovanför. Det är Maria Pontén, som spelat blåsinstrumentet sedan hon var åtta år gammal, som inleder låten Vreden. "Må Gud välsigna dig med vredens skogar", sjunger hela ensemblegruppen i kör.
Martin Sundbom, kapellmästare och skådespelare, dirigerar intensivt med armarna innan han greppar gitarren och spelar med. Just nu har de musikrepetitioner på förmiddagen och teaterrepetitioner på eftermiddagen. Jonas Hellman på trummor drämmer till på slutet.
– Det känns toppen att öppna teatern med en sådan här föreställning. Det blir en askul revy om ett aktuellt och viktigt ämne, säger han.
Emma Peters berättar att låtarna är framtagna ur framför allt den svenska pophistorien.
Uppsättningen har runt 50 karaktärer och perukerna är därför många. Där finns alltifrån 1980-talspermanenter till 1920-talsuppsättningar.
När lamporna har släckts kliver Emma Peters av scenen.
– Det går inte att jämföra samhället i dag med hur det såg ut för hundra år sedan när en gift kvinna inte ens var myndig. Hon hade ungefär samma rättigheter som ett barn. På så sätt har vi kommit oerhört långt men det finns många problem kvar att lösa innan vi är framme vid målet.
Föreställningen har premiär den nionde oktober på Norrbottensteatern.