Myten om ”Wu Tao-tzu” från 1967 har jag bevarat i minnet som något av det bästa jag har läst. När jag nu läser om boken upptäcker jag en helt ny bok. Jag minns just ingenting. Två bilder har jag kvar. Konstnären som går in i sin egen målning: stiger på det lilla tåget och försvinner upp över bergen. Den andra: de fridfullt betande hästarna i Peking. En av dem har hört någonting, långt borta. Och så … blod och kaos!
Nu läser jag om bönder i Kina som spänner sina barn för plogen och om fattiga fäder i Indien som bär sina döttrar och med allvar i blicken bjuder ut dem på marknaden. Om ett Afghanistan där människorna inte är kuschade och förödmjukade och där bönderna är beväpnade.
”Jag föddes vid den nya tidens slut, just innan medeltiden började komma tillbaka”, skriver Lindqvist. ”Jag ansågs vara en älskvärd diktare och levde i fred med världen. Jag gjorde resor i Europa och Amerika. Allt tycktes vara i sin ordning. Då kom jag till Kina. Min uppfostran började. Indien och Vietnam har fortsatt den. Jag kastades in i studier som ingav en förtvivlan utan något slut”.
Sven Lindqvists samhällskritik har bevarat sin skärpa. Ånyo ska jag minnas boken som en av de bättre i mängden av alla lästa böcker sedan dess.