8 mars har Kvinnojouren i Boden bjudit in henne till en öppen och gratis föreläsning på Sagabiografen på tema mångfald.
– Det känns jätteroligt att komma till Norrbotten, jag har starka band hit, säger Zinat Pirzadeh.
Idag bor hon i Stockholm, men har en liten lägenhet i Arvidsjaur där hon tillbringar så mycket tid hon kan.
Som 20-åring flydde hon tillsammans med sin son hemlandet Iran och ett äktenskap hon blivit tvingad in i som 16-åring.
Hon hamnade först på en flyktingförläggning i Jörn, för att sedan flytta till Skellefteå och Glommersträsk.
Under en tid hotades hon av utvisning och då var det ett par i Skellefteå som tog sig an henne.
– Inez och Gunnar blev mina svenska "föräldrar". De lever tyvärr inte längre, men och jag saknar dem varje dag.
Även hennes biologiska föräldrar flydde till Sverige, men med tanke på vad de hade utsatt henne för tog det först några år innan hon ville träffa dem igen.
– Mina svenska föräldrar var troende kristna och lärde mig att man ska förlåta. Hatet förtär en.
Hennes biologiska pappa lever inte, men hon hjälper idag sin sjuka mamma så mycket hon kan.
Vad betyder kvinnodagen för dig?
– Bara det att vi behöver en dag som är öronmärkt för kvinnor betyder att vi har långt kvar till den sanna jämställdheten i världen. Det är så mycket som händer i Sverige som förbryllar mig kring hur lag och rätt behandlar kvinnor. När man läser om en pedofil som blir friad för att hovrättsmännen inte kunde ordet snippa blir man mörkrädd.
Hon tänker också på kvinnor som dödas av våld i nära relationer, som måste leva gömda under skyddad identitet, medan förövarna inte behöver göra några anpassningar.
– Vi har långt kvar till de ideal jag efterfrågar.
Ser man till hennes gamla hemland så är situationen akut. I september 2022 avled 22-åriga Jina Mahsa Amini efter att hon gripits av Irans sedlighetspolis eftersom de ansåg att hennes sjal inte täckte håret tillräckligt. Efter det har en feministisk proteströrelse växt fram.
– Jag har daglig kontakt med kompisar i Iran och har försökt hjälpa några tjejer att komma ut från fängelset.
Det är inte sjalen som är huvudfrågan, det är bara en symbol, menar hon.
– De vill ha yttrandefrihet, demokrati, rätten att leva sin liv och kunna älska vem de vill. Men de som inte rättar sig i leden blir avrättade.
Hon har flera släktingar kvar i Iran.
– De säger att de vet inte om barnen kommer hem igen när de har gått ut. Det är jättehemskt, jag vet inte hur mycket jag har gråtit.
Hon har engagerat sig starkt mot den hederskultur som finns även i Sverige. Erfarenheten av att bli bortgift är något hon burit med sig.
– Det var fruktansvärt, men är något som sker dagligen.
I grunden är hon utbildad studie- och yrkesvägledare och när hon arbetade på Rinkebyskolan i Stockholm var det barn som försvann till sina hemländer på somrarna för att bli bortgifta och sedan kom de aldrig tillbaka.
Inte förrän 2019 blev utländska barnäktenskap förbjudna i svensk lag, en lag hon själv slogs för.
Inte heller hennes liv har varit enkelt, konstaterar hon.
– Alla har ju sitt bagage, men jag vill förmedla hopp och tillförsikt, även om jag kommer ta upp svåra saker, så det kommer bli en blandning av allvar och skratt. Jag hoppas att även männen kommer till mitt föredrag, för de behöver det ännu mer än vi kvinnor.