– Många av verken var inte nya. De har visats i andra sammanhang, säger hon.
Nu är hon aktuell med en ny offentlig gestaltning i Ruskola, Övertorneå. Ett verk som fått namnet "Kämpa." – en neonskylt närmast mitt ute i ingenstans – som uppmanar till kamp oberoende om den är personlig eller strukturell. En uppmaning att finna kraft att fortsätta lite till.
– Jag känner mycket för Tornedalen. De har sin kamp, liksom vi i Sàpmi och egentligen alla i Norrbotten. Det finns en viss seghet, en kämparanda hos människorna i norr, eftersom man befunnit sig långt från statsmakten. Man har fått ta ansvar för sin tillvaro och sitt liv, menar hon.
Verket är det andra, eller egentligen tredje, av det som slutligen ska bli Konstens väg som går söderut från Övertorneå genom byarna längs älven.
– Det handlar om människor som kämpat för sin överlevnad. Därför är punkten efter ordet Kämpa. viktig – en kommentar till livsvillkoren där det oftast är upp till en själv att komma vidare, säger Carola Grahn.
Hon är uppvuxen i Jokkmokk, med en sydsamisk pappa och samiska vänner, där hon beskriver att leken som barn fortsatt i ett numer hyllat konstnärskap.
– Jag har bara fortsatt med barndomens projekt, men nu som vuxen, säger hon.
Och hennes numer uppmärksammade plats på den svenska konstscenen beskriver hon som ett uttryck för ett skifte för den samiska konstens ställning. Hon ligger helt enkelt rätt i tiden där den samiska konsten äntligen getts en plats utanför en etnografisk kontext. Kort sagt. Ett samiskt narrativ har fått legitimitet i Sverige utan förbehåll.
– Sverige är sist på bollen. Jag har jobbat mycket i Norge där inte minst en utländsk kurator klivit fram och lyft in den samiska konsten på den norska konstscenen sedan flera år. Det ledde till att bland annat till att flera samiska konstnärer representerades vid documenta 14 som är en av världens största utställningar för samtida konst. Bland annat Britta Marakatt Labba. Ganska pinsamt för många svenska kuratorer som plötsligt insåg att det fanns ett flertal samiska konstnärer de inte visste om, intresserat sig för eller uppmärksammat, säger hon.
Själv beskriver hon åren i New York som både utmanande, roliga och inte minst utvecklande. Två och ett halvt år då hennes uppfattningar om identitet och "svarthet" gavs en ny dimension och västvärldens normer speglades genom nya erfarenheter och glasögon.
– Jag saknar det komplexa samtalet i Sverige. Inte minst fick åren i New York mig att tänka på det samiska och det svenska i ett nytt perspektiv. Jag minns speciellt en föreläsning med en forskare som undersökt hur människor svajpar på Tinder. Det har visat sig att vita män och kvinnor är i topp. Och om vita är en sexuell preferens och således gifter sig med varandra i hög utsträckning så gör det att "vitas pengar stannar i vitas fickor" – vilket i sin tur är ett samhällsproblem. Det finns mycket intressant i det där att reflektera kring, säger hon.
Carola Grahn menar att Sverige aldrig har gjort upp med rasbiologiska institutets idéer. Istället har rasismen tigits ihjäl och sipprat ned i tysthet i samhället.
– Ett bra exempel är renskötarlagen. Det är förvisso en god tanke att vi alla är svenskar, men det är precis som jämställdhetsfrågan. Man måste inse att en stor del av befolkningen varken är representerad eller synliggjord. Det kräver nya ord och infallsvinklar. Vi måste uppfinna vårt språk på nytt, säger Carola Grahn.
Fotnot: Invigningen av verket "Kämpa.", som skulle skett den 13 augusti, är uppskjuten tillsvidare.