Påsk, ingen särskild uppståndelse för den sakens skull, inte numera. Men tiderna är allvarliga och kräver sin eftertanke. Allt har ju blivit en förbrytelse grannskapet och vardagarna känns som långfredagen förr, en tyst försjunkenhet, ett lockdown där det mesta ställts in. Krig i Europa, ett grått kalldrag genom sinnet och så tanken att någon offrar sig igen, och någon begår dödandet och krigsbrotten. Litteraturen om påsk är ingen stor genre, själva ämnet verkar inte lämpa sig för gestaltning. Åtminstone inte utanför tron, desto mer innanför. Kanske särskilt i öst där kyrkan är fäst vid lidandet på ett annat sätt och där lidandet är fäst i samhället och inte tycks komma loss.
Påsk alltså, i stor litteratur och i något mindre, men ändå roande. I bistra tider ska vi inte förbistras, alltså: vem skrev vad?
1
Våren ligger öde.
Det sammetsmörka diket
krälar vid min sida
utan spegelbilder.
Det enda som lyser
är gula blommor.
Resten av den dikten är mer känd, liksom diktaren, väldigt känd, man säger väl ikonisk numera?
2
Men också är tuppen så pyntad och grann
Som trots någon sprätt uti staden.
Ja, sträcker han på sig, han liknar minsann
En löjtnant, som går i paraden.
Han liknar en löjtnant, som går och slår dank -
Han går på sin sophög, högfärdig och pank,
Raka motsatsen, håller tusen på ett att ingen läser denne rimsmed till vardags, men en av hens visor dök upp igen i filmen ”Emil och griseknoen” så alla spår leder till Småland.
3
Alla vet hur de hängde där på korsen och vilka som stod samlade omkring honom, Maria hans moder och Maria från Magdala….Men ett stycke längre ner på sluttningen, lite avsides, stod en man och iakttog oavlåtligt honom som hängde däruppe och dog, följde hans dödskamp ända från dess början till dess slut.
Ännu en smålänning, stred för kubismen i sin ungdom, skrev manifest om saken men blev därefter frommare, synnerligen aktad och läst i gymnasier långt in på 1970-talet. Förstod en del om ondskan, det märks i boktitlarna.
4
Det var en gång en man, som hade en höna som
värpte guldägg. En dag tänkte mannen för sig
själv: "När det kommer så mycket guld ur hönan, hur
mycket mera guld måste det då ej finnas inne i den.
Så slaktade han hönan och skar och skar i henne för
att få tag i guldgruvan. Men där fanns ingenting.
Berättelsen liknar andra berättelser om girighet, men är äldre än de flesta, mycket äldre. Djuren är huvudpersoner, det är de som lär oss etik och moral, inte så långsökt som det kan verka.
5
Huckle, förklä,
stora kvasten,
rött på munnen, tralalej!
Ska du med på Blåkullsresa
klockan nio? Skynda dej!
Häxor är roliga i ramsorna och näpna när de ringer på. Häxprocessernas 1600-tal påminner mest om krigsbrott. När minnet av deras påstådda resor till Blåkulla avtog blev det mest ramsor och rim om platsen, som också finns i verkligheten på några ställen, garanterat fridfulla.
6
Kan du tänka dej, sa han till mamma. ”Vasilis har slagit igen sin affär. Jag kunde inte köpa några påskägg för butiken var stängd”.
”Oj då, sa mamma. Hur ska påskharen då kunna skaffa några ägg?”
”Ja, i morron är ju alla affärer stängda, för då är det långfredag, sa pappa.”
En av de svenska nationalförfattarna, uppdaterad med påskharar och en invandrad godisförsäljare som konkursar eftersom befolkningen inte äter tillräckligt med godis. Det senare verkar inte riktigt uppdaterat, inte långfredagsstängningen heller.
7
Här var mellan ljuset
och mörkret en strid.
Dock segrade ljuset
för evig tid.
Nedstörtad är döden
och tron står opp
bland jordiska öden
med himmelskt hopp.
Ni sörjande kvinnor,
vem söker ni här?
Det är märkligt hur samtidens kontextbur avgör våra tolkningar. Den här dikten handlar inte om Rysslands ondska och Ukrainas hopp, men vem kan undgå tanken när sörjande kvinnor söker efter någon som fattas dem? Nej, sammanhanget var nog en gång helt fredligt och den gruvliga ondskan mest av allt en trosfråga. Och diktaren var ganska beskedlig, även när han letade ljus över griften.
8
Tussilago Solskensnäsa
puss i påsk och sällskapsresa:
Saffranssocka
mässingsklocka
gullpralin och linluggsdocka!
Omisskännligt tonfall, eller hur? Ytterligare en nationalförfattare. Påsken har ett annat drag än det gravallvarligaste kristna; glada hälsningar, gula kycklingar, lustiga kort och tuppar. Annandagen var ju baler, skämt och upptåg en gång, pigor och drängar i minsta by lät långfredagens dysterhet fara väck. Uppståndelsen var precis överallt.
9
Sin gula hätta hade hon,
sin fina gröna kjol.
Hon gungade i sunnanvind,
hon nickade i sol.
Hon lyssnade till lärksång,
hon tyckte att det ljöd
så vårligt, och hon viskade:
"Vintern är död."
Det verkar som att hoppet om vår framkallar ysterheten, vintern dör ju tidigare längre söderöver, och eftersom största mängden litteratur framställs söder om polcirkeln så står påsk och vår oftast tätt intill varandra. Den norrbottniska våren är mestadels lika kall som den är ljus och allt annat än vän, sunnanvinden är en sommarvind. Jo, författaren – mest känd för ett litet gosedjur.
10
Lägg nu märke till det, att den ena människan kan
se det, som den andra inte ser... var därför icke
så säker på dina ögon!... Nu skulle jag tala om
den här blomman som står på bordet... Det är en
påsklilja som är hemma i Schweiz... den har en kalk
som druckit solljus, därför är han gul och stillar
smärtorna...
Sju rader och ett helt drama i koncentrat. Stort författarskap, mycket stort, kanske den ultimata nationalförfattaren. Låter alltså trösten bli en färg och en föreställning, ögat ger bara en av många tolkningar, livet är upphängt strax över smärtorna, helt tillfälligt.
Så får vi se det. I barbariets stunder existerar kulturen fortfarande, med sin ihärdiga röst som gör att vi uthärdar, och därefter bygger upp, på nytt och på nytt.
Svar i fel ordning:
Frans Michael Franzén
A. A. Milne
August Strindberg
Astrid Lindgren
Lennart Hellsing
Tomas Tranströmer
Britt G. Hallqvist
Magnus Elmblad
Pär Lagerkvist
Aisopos