Kanske genom sitt sätt att se på verkligheten, på dess osannolika sannolikhet. Hennes noveller är klassiskt strängt komponerade, ett driv i text och handling som stegras mot ett klimax. Men denna final uteblir nästan alltid. Alltså bryter hon därigenom också mot klassicism och norm, men inte till priset av en förlorad läsare. Tvärtom, man läser och vill inte att det tar slut.
Denna hennes förmåga att se igenom både de existentiella och de materiella förväntningarnas falskhet. Denna hennes förkärlek för en vardag som är full av absurd skräck, fobier, förutfattade meningar hos en helt nutida medelklass som i långa stunder absolut inte tycks förstå vad de ska göra av det faktum att de fötts till världen.
De är absolut utkastade, för att luta sig mot Heidegger, men reagerar med rigiditet, rädsla, beröringsskräck och ibland med en slags absurd humor. Som kvinnan vilken går vilse på sin arbetsplats, där på kontoret där hon brukar roa sig med att fylla i arbetsmiljöenkäter och en dag märker att hon faktiskt kan ändra i själva formuläret och smuggla in rena tourette-frågor om namngivna sextrakasserare på jobbet. Inte för att hon nödvändigvis vill brännmärka och namnge, utan därför att hon är ute efter en struktur och då med sin baklängeslogik måste hon få alla att inse. Att det inte enbart handlar om den där namngivne ”hissrunkaren”, utan om så många fler. Och så går hon vilse i källaren på jakt efter någonting, som en näthatande zombie som hunnits ikapp av sig själv, längre och längre in i mörkret.
En annan novellperson besväras av en tandsticka som kilat fast sig, ett självklar irritation under en i övrigt perfekt, urban medelklassmiddag för två. Lite för mycket vin går väl åt, lite för stor händelöshet präglar väl deras liv, ingenting direkt att oroa sig över, men ingenting att roa sig med heller, ännu lite mera vin går åt och så den där stickan som långsamt får tandköttet att bulna.
Tillvarons imperfektion, detaljerna på fel ställe, sprickorna i fasaden, som numera inte är så mycket samhälleliga, men så mycket mer individuella, familjära, kopplade till de perfekta barnen, den perfekta balansen i vardagen, fritidshuset, skolvalen, idrottsträningarna, kropparna. Förvrängningseffekterna som får tillvarons harmonier att skeva i dissonanser och felskär. Medan crèmebrûléebrännaren står oanvänd i skåpet bak glasburken med euromynt.
Det där någonting som skaver mellan tänderna, som inte borde vara där, som absolut inte är planerat och som man stört omöjligt kan göra sig av med. Och Marie Norin har sett det och eftersom hon är en äkta författare gör hon vår tids litteratur av det.