Meira Ahmemulic´ tillsammans med curatorerna Patrik Haggren och Daniel Terres vid verket "Mattan" som berättar om en förlorad hantverkstradition i skuggan av migration, industrialisering och turism i Montenegro.
Konstnären Meira Ahmemulic´ har idag fler släktingar i Sverige, Tyskland och USA än i hennes forna hemland Montenegro. Född och uppväxt i Sverige med flera språk fick hon i samband med kriget i forna Jugoslavien redan som tonåring börja översätta när flyktingar sökte asyl.
– Jag har alltid varit tvungen att tänka mycket på språk. Kanske är det därför jag intresserat mig för vad språket gör med oss människor i min konstnärliga praktik, säger hon.
Eller som hon själv formulerar det: "Svenska är en kronisk sjukdom som för invandrare leder till en för tidig och plågsam död".
Det är Daniel Terres och Patrik Haggren som curerat "Hemspråket". Utställningen består av verk i text, film, textil, ljud och skulptur och rör sig mellan olika berättelser, landskap och former för uppmärksamhet på politiska och estetiska skiljelinjer.
– Många arbetskraftsinvandrare i min föräldrageneration blev helt utslitna och fick gå i förtida pension efter tunga jobb i den svenska industrin som byggde folkhemmet, säger Meira Ahmemulic´.
I det svävande verket "Sidenfingrar" tillsammans med ljudverket "När moster gav SKF fingret" berättas om alla de migrantarbetare som förlorade ett finger, en hand eller en arm i de svenska industrierna sammanvävd med minnen och förbannelser från byarna Gusinje och Plav vid foten av "de fördömdas bergskedja" i Montenegro.
Språket i ljudverket repeterar förtryckande klichéer och uttrycker vanmakt men kan också ses som en fantasifull lek med sirligt formulerade vedergällningar mot samhällets orättvisor och hur de formar livet.
Meira Ahmemulic´har tilldelats konstnärsnämndens stora stipendium på 300 000 kronor. "Jag är den första med ett icke svenskklingande namn som fått stipendiet. Min förhoppning är att det skett en förändring i den svenska offentligheten", säger hon.
– I mina efterforskningar i arkiv framgår med tydlighet att migranterna som kom och befolkade folkhemmet egentligen bara hade ett syfte för nationalstaten, det vill säga att arbeta. Min mamma var exempelvis utbildad sömmerska, men på grund av språket, städade hon och jobbade restaurang hela sitt yrkesliv.
I verket "Mattan" berättas om hantverkstraditionen att väva Granaš – mattor i en speciell teknik och speciellt mönster som vävdes av muslimska kvinnor i konstnärens mammas hembyar Plav och Gusinje – ett hantverk som nu gått förlorad.
– Jag besökte mammas hembyar i jakt på mitt textila arv och upptäckte, till min sorg, att kunskapen gått förlorad. Den sista mattan vävdes för 30 år sedan. Det finns helt enkelt inte nog många människor som bor kvar i dessa byar. Kunskapen försvann till Sverige, Tyskland och USA, där det inte funnits intresse av att bevara traditioner som kommer med migranter, säger hon.
Relifen "Hemspråket" är en blågul tunga fastnaglad med rostiga spikar. I bakgrunden ses verket "Tre generationer", tre lammtungor gjutna i betong som berättar om språk som går förlorade, generationer emellan.
Även den svenska moderniteten och miljonprograms områdena utforskas i ett antal verk, liksom identitet och estetik i förhållande till kroppar och språk, något som under lång tid intresserat curatorerna Daniel Terres och Patrik Haggren.
– Vi intresserar oss särskilt för praktiker som belyser gränser i den svenska urbaniteten – en sorts omdirigerad blick på den nya verkligheten som dikteras i Tidöavtalet, säger de.
Under åren 2017-2023 har de organiserat programserier, utställningar och konstnärliga interventioner i offentliga rum under projektet Urban Konst på Göteborgs konsthall. "Hemspråket" är deras andra utställning på Havremagasinet och är en del av deras pågående undersökning av konstens reproduktion av urbana motsägelser.
Fotnot: Även konstnärsduon Kvae&Bark är aktuell med utställningen "Langsom dvale mot nye stråler av liv" som påbörjades i utställningen "Hemmets fundament".