Thage G Peterson (s) var industriminister 1982-1988 och en starkt drivande kraft bakom statens engagemang för att rädda LKAB. Totalt gick staten in med drygt 6 miljarder under krisåren, ett belopp som LKAB med råge betalat tillbaka till staten. Enbart för året 2021 uppgick den utdelning som betalades till ägaren, svenska staten, till drygt 12 miljarder
I går utdömda, i dag föregångare
När NJA:s styrelse den 20 oktober 1976 tog beslutet att skjuta Stålverk 80 på framtiden var det inledningen på en period när inte bara Luleås utan hela länets närings- och samhällsliv råkade i gungning. Luleå hade tvingats ta dyra lån med en kraftig höjning av låneskulden per invånare som följd. Lån som nu skulle återbetalas av färre invånare än vad som var tänkt när de togs.
För NJA som, efter flera år av mycket stora förluster, var konkursmässigt gällde det i första hand att lösa den finansiella krisen. Den 21 oktober 1976 beslöt Statsföretags styrelse att begära ett tillskott på 1 800 Mkr för en finansiell rekonstruktion av företaget. Ansökan tillstyrktes av regeringen och beviljades av riksdagen. För att skapa ett livsdugligt stålverk handlade det också om att ta hänsyn till de strukturdiskussioner som fördes inom hela handelsstålindustrin. Diskussioner som efter en tid ledde till bildandet av Svenskt Stål AB (SSAB).
Men det var inte bara NJA som var skakat. Med en början 1976 gick LKAB in i en period av sju svåra år med förluster på i runda tal en halv miljard kronor per år.
Läget såg minst sagt mörkt ut och diverse tyckare gjorde sitt bästa för att understryka det hopplösa i situationen samtidigt som de därmed demonstrerade sin oförmåga att se naturresursernas värde i ett längre perspektiv. En av dessa var lundaprofessorn i nationalekonomi, Ingemar Ståhl, som i NSD av den 4 december 1981 sade: "De norrbottniska basnäringarna är bara skit", ”malmen har inget värde", stålet var "inget att räkna med" och med skogen var det ”inget speciellt". Även en radikal nationalekonom som John Kenneth Galbraith var inne på samma linje. Vid ett besök i Luleå i februari 1982 sade Galbraith att han "aldrig skulle slänga ned sina egna pengar i ett stort gruvhål i marken". I stället rådde han norrbottningarna att "spela fiol eller göra något annat kul". I en ledare 29 september 1981 argumenterade Dagens Nyheters chefredaktör Svante Nycander för en nedläggning av Malmfälten och SSAB i Luleå, samt för en "utflyttning i ordnade former från Norrbotten".
Nils G Åsling (c), industriminister 1976-1978 och 1979-1982 var tillsammans med Thage G Peterson, industriminister 1982-1988 starka krafter för att rädda LKAB.
Men de svårigheter som NJA och LKAB – två av hörnpelarna för norrbottniskt näringsliv – hamnat i var alltför allvarliga för att viftas bort. Verksamheten vid LKAB:s gruvor var navet från vilket impulser pumpades ut till övrigt näringsliv i länet och som, om de avstannade, skulle få förödande konsekvenser inte bara för NJA utan för hela länet. Det var uppenbart att viktiga fundament för norrbottniskt näringsliv och därmed även övrigt samhällsliv var satta i gungning.
Ett av LKAB:s problem var att det vid användningen företagets pellets i masugnen bildades ett tätt järnskal kring kulorna något som försvårade reduktionen och medförde hög energiförbrukning. Genom att byta ut den kvartsit som användes för att erhålla god hållfasthet i pelletsen mot olivin, ett mörkt, grönfärgat mineral, fick man en kula som bibehöll sin porösa struktur vilket gav kort smältningsintervall, hög reducerbarhet och minskad bränsleförbrukning.
Vägar ut ur krisen
De svårigheter som LKAB hamnat i hade flera orsaker. Som exempel kan nämnas att utbudet av järnmalm, främst från Australien och Brasilien, hade ökat kraftigt under en längre tid. Till bilden hörde också efterfrågeförändringar med avseende på olika malmkvaliteters för- och nackdelar vid tackjärns- och stålframställningen, förändringar som innebar minskat intresse för LKAB:s högfosformalmer. En betydande nackdel utgjordes av de höga fraktpriserna på järnväg. I mitten av 1970-talet gick cirka en tredjedel av LKAB:s intäkter från Kirunarörelsen och mer än 40 procent av Malmbergsrörelsens intäkter åt för att täcka dessa kostnader.
Att LKAB befann sig i en ytterst allvarlig situation var uppenbart. I början av 1981 underströks allvaret i ett brev till regeringen där Statsföretags VD Per Sköld skrev: ”endast ett löfte om omfattande stöd kan säkra LKAB:s fortlevnad”. Det belopp som behövdes för att täcka företagets förluster uppgick till 1,5 miljarder kronor.
Samma år tillsatte regeringen Malmfältsutredningen med uppgift att utarbeta ett program för malmfältskommunernas utveckling på längre sikt genom att anlägga ett samhällsekonomiskt synsätt på problemen i regionen. I direktiven hette det bland annat:
"En naturlig utgångspunkt för bedömningar kring Malmfältens framtid är att järnmalmsbrytningen kommer att fortsätta och att nya huvudnivåer kommer att anläggas i såväl Kiruna som Malmberget. Det är emellertid också viktigt att analysera vad som skulle kunna ske om förutsättningarna för gruvbrytning försämras så att det inte går att fortsätta med verksamheten. Det är nödvändigt att det finns en handlingsberedskap för att möta en sådan utveckling".
Även om staten tillsköt betydande belopp under dessa år konstaterades i det betänkande som Malmfältsutredningen avlämnade 1984 att ”de omfattande insatser som gjorts i malmfälten under senare år räcker inte för att långsiktigt trygga malmfältskommunernas fortlevnad”.
Från LKAB:s sida vidtogs en rad åtgärder för att råda bot på problemen. Som exempel kan nämnas att man med ny teknik för underjordsbrytning uppnådde stora kostnadsbesparingar och att produktionsapparaten omdimensionerades för en produktion av 15 miljoner ton i stället för 25 miljoner. Insatser som också innebar ett minskat antal anställda.
Men för LKAB:s ledning var det uppenbart att problemen också handlade om att företagets traditionella produkter, styckemalm och högfosformalm, var på väg ut från marknaden och att LKAB:s kulsinter inte var optimalt för masugnsdrift. En kraftfull satsning på produktutveckling och kvalitetsförbättringar var av nöden. Det viktigaste resultatet av dessa ansträngningar blev olivinpelletsen, en produkt som fick avgörande betydelse inte bara för LKAB utan även för SSAB då den medgav en koksbesparing i masugnen på 30 kilo per ton råjärn.
År 1983 kunde LKAB äntligen notera en mindre vinst (100 miljoner). Efter detta uppnåddes successiva förbättringar av resultaten fram till de framgångsår som inleddes i slutet av 1990-talet. Det var en utveckling som bröts i slutet av 2008 då en djupgående och global finanskris med efterföljande lågkonjunktur nådde LKAB. Det efterföljande årtiondet har kännetecknats av stora prissvängningar på järnmalmsprodukter och mångmiljardinvesteringar i bland annat nya huvudnivåer och stadsflytt i Kiruna och Malmberget.
Under 2016 inledde LKAB ett samarbete med SSAB och Vattenfall för att skapa HYBRIT (Hydrogen Breakthrough Ironmaking Technology) – ett initiativ syftande till att utveckla fossilfri ståltillverkning. För LKAB:s del handlar det om mycket stora investeringar för att klara övergången från pellets till koldioxidfri järnsvamp. En övergång som, då den är helt genomförd, ska innebära noll utsläpp av koldioxid runt 2050. Innan dess ska bland annat de problem som rör tillståndsgivning och elförsörjning lösas. I dag är en demonstrationsanläggning för produktion av 1,3 miljoner ton fossilfri järnsvamp påbörjad i Malmberget. Anläggningen ska stå klar 2026.
Järnsvamp, LKAB:s framtida koldioxidfria produkt. På bild i brikettform.
NJA fortsätter som en del av SSAB
Med riksdagens beslut om bildandet av SSAB hade de tre konkursmässiga handelsstålverken NJA, Domnarvets Järnverk och Oxelösunds Järnverk räddats.
Utifrån syftet att göra SSAB lönsamt gällde det att fatta beslut om företagets inriktning och framtida struktur. Efter segslitna förhandlingar kunde en strukturplan presenteras våren 1978. För Luleås del innebar planen att produktionen av grova och medelgrova profiler skulle koncentreras till Luleå, att Luleå (tillsammans med Oxelösund) skulle svara för den malmbaserade ståltillverkningen och att stränggjutningkapaciteten skulle förstärkas. Men planen innebar också vissa inskränkningar. Som exempel kan nämnas att elektroståltillverkning och sinterverk skulle läggas ner.
Efter en inledande period med svag lönsamhet antogs en ny handlingsplan 1987 i vilken fastslogs att tunnplåt ”med därtill knuten metallurgi” i framtiden skulle utgöra SSAB:s kärnaffär. För Luleås del innebar det en betoning av Luleås roll när det gällde metallurgin men också att finvalsverket avvecklades. Förändringarna i kombination med goda konjunkturer resulterade i kraftiga förbättringar av rörelseresultaten. Åren fram till i dag har kännetecknats av fortsatta konjunktursvängningar, ojämn efterfrågan och ojämna rörelseresultat fram till den rekordnivå på 29 283 Mkr som uppnåddes 2022.
Sedan 2016 ingår SSAB tillsammans med LKAB och Vattenfall i HYBRIT-projektet med målet att bli det första stålföretaget i världen att erbjuda fossilfritt stål på marknaden 2026. SSAB:s plan är att i Luleå uppföra ett nytt integrerat elektrostålverk med ljusbågsugnar, varmvalsning och vidareförädling. En anläggning som, med fossilfri järnsvamp från LKAB som insatsvara, ska bana väg för produktion av fossilfritt stål i Luleå och en minskning av koldioxidutsläppen med cirka 90 procent.
Två en gång utdömda företag, nu i nära samarbete med varandra, har tagit täten i de gigantiska satsningar som ofta benämns ”den gröna omställningen”.