Tomten avläste, inte bara sin tid, utan som vanligt sina böcker. Men världens tillstånd gjorde honom dyster till sinnes denna vinter 2023. Onda tider, onda ord, överallt onda handlingar. Varje nyhet tyngde hans redan tunga sinne, julefriden var svår att hitta, kanske förlagd till något fjärran uthus. Kärleksbudskapet dränktes i dånet av granater och bomber.
Fast vem vill tänka på hat varje stund, vem vill leta litteratur om det onda? Inte tomten i vart fall, århundraden igenom hade han ju det motsatta uppdraget. Hjälp honom därför bland de citat han letar i sina litterära referenser, ständigt tillhanda. Kärlekstema, så tänkte han, störst av allt, eller ska man kanske tänka antihat? Mer passande för vår tid? Ord som de följande, vem yttrade dem?
1. Strax intill satt någon i resdräkt, så kände tomten det, storögd och mörk. En kvinna som viskade om morgonstjärnan, och naturligtvis mindes tomten hennes stora ögon, hennes svarta hår som avslutade ansiktet lite tvärt.
Vi hörde. Vi trodde.
Vi tände bloss i vår nöd.
Och vi stod upp till ljusfest
i mörker och död.
2. Kärleken har funnit diktare, kanske lite väl många. Desto färre har verkligen orkat angripa hatet. Som X, ändå orkade hen se rakt igenom maktens dumma ansikte, publicera sig, första gången 1945 där i grannlandet. Ofta nog illegalt och utan att säkert veta när allt skulle allt störta samman och hen själv belönas med stort pris och större ära.
Titta bara vad styv han är,
vad bra han klarar sig
i vårt sekel, hatet.
Hur lätt han tar alla hinder.
En barnlek för honom – ett språng, ett hugg.
Han är inte alls som övriga känslor,
både äldre och yngre på samma gång.
3. Den diktare som dör ung blir desto mer älskad, och kanske aldrig glömd. Bara tjugo år gammal gick den här författaren bort, långt om länge kom dikterna ut, spreds och översattes, alldeles nyss till svenska Nej, inte många vet hennes namn, inte än.
Det finns inget bättre skäl att finnas
än att överleva dig,
Och lära mig älska det som en dag tar slut,
Det finns inget bättre skäl att finnas till
än att återföra dig till livet
4. Vem var det som såg Plejaderna sjunka? Ohyggligt länge sedan, och bara fragment återstår. Astronomerna har räknat ut rätt datum, de kan ju sånt, vi andra får nöja oss med känslan. Smärta, blandad med kärlek och stjärnorna en midnatt i forntiden.
Plejaderna sjunkit och månen
gått ned, och midnatt är inne.
Vår mötestimme är liden
men ännu ligger jag ensam.
5. Ibland blir kärlekslyrik verkligen originell. Bara verkligt stora förmår detta, notera hur snabba stegen följer i kärlekens spår, som att hela staden sluttade av glädje, vit av snö i natten.
När han kom ner på gatan efter kärleksmötet
virvlade snö i luften.
Vintern hade kommit
medan de låg hos varann.
Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.
6. Detsamma kan sägas om de här raderna, det vardagliga som ger sig till känna i hög ton, det underbara som inte är någonting märkvärdigt alls. Stort prisad författare, precis som den nyss nämnda.
Dag och natt kommer
hand i hand likt en en pojke och flicka
som stannar till bara för att äta vilda bär ur en skål
med målade bilder av fåglar.
7. En psalmfurste, hur ofta det namnet fanns brukade jag leta efter i psalmboken när predikningarna blev plågsamt långa. Vilket de alltid blev. Skrev vackert om landskapet Hälsingland som han besökte en gång.
Jag ser hans spår, varhelst en kraft sig röjer,
en blomma doftar och ett ax sig böjer.
Uti den suck jag drar, den luft jag andas,
hans kärlek blandas.
8. Vissa glöms bort, några rättvist, den här författaren orättvist. Hon skrev en gång vackert om kärleken till en häst, en öländsk häst. Kunde ha blivit präst om inte de förstockade funnits, blev poet istället, en av våra verkligt värdefulla.
Bed, mitt bröst,
tryckt mot marken.
Gräs finns och blommor där.
Mina händer finner där jord.
Vad gör det, att handflatan blir sträv av varm
jord?
9. Kärlekens filosofi är mindre närvarande hos diktarna än själva passionen, men den beskrivs å andra sidan aldrig särskilt övertygande. Denne Svartåns störste poet skrev sällan om kärlek, mer om ensamma hundar, världens tystnad och ibland om tennisspelets konst.
Mer eller mindre främmande alla.
Mest främmande de,
som jag älskat mest.
De främmande människorna återigen
inte mer främmande
än jag är främmande för mig själv.
10. Nästan jämnårig med Strindberg och en allierad innan fiendskapen. Ett väldigt långt liv, mot slutet i tystnad och förvirring. Vacker profil, kunde skriva svart, men ljusare också, om glömskans nödvändighet och existensens bräcklighet.
Vi som mötas några korta stunder,
barn av samma jord och samma under,
på vår levnads stormomflutna näs!
Skulle kärlekslöst vi gå och kalla?
Samma ensamhet oss väntar alla,
samma sorgsna sus på gravens gräs.
Svaren i fel ordning:
Lars Gustafsson
Louise Glück
J-O Wallin
Anna Rydstedt
Verner von Heidenstam
Alicia Gallienne
Sapfo
Wislawa Szymborska
Karin Boye
Tomas Tranströmer