Skådespelaren Maria Pontén lämnar Norrbottensteatern. "Det är vemodigt att lämna mitt hjärtas teater", säger hon
Lägenheten ligger ute till försäljning. Halva bohaget finns redan på plats i Trondheim och ett två års kontrakt på Trøndelag Teater väntar där hennes fästman också jobbar som skådespelare.
– Vår förlovning har pågått i evigheter. Nu får vi i alla fall bo på samma plats. Inte minst slipper jag och Isak alla flygresor till varandra, för oj vad jag har flugit mycket, säger hon och skakar på huvudet.
Men det är med kluvna känslor hon lämnar en stad och en arbetsplats där hon alltid föreställt sig en framtid. Här finns hennes familj och den teater som ligger henne närmast hjärtat.
– Samtidigt jagar jag förändringar i livet. Teatern är mitt liv, säger hon.
Halva bohaget finns redan på plats i Trondheim där Maria Pontén fått ett två år långt kontrakt på Trøndelag Teater, där även hennes käresta arbetar som skådespelare.
Uppvuxen i Luleå, med en far (Mats Pontén) som skådespelare, har Norrbottensteatern varit hennes bakgård. Men det var faktiskt i musiken hon såg en framtid.
– Valthornet valde mig. Jag spelade i orkestrar. Det var musik för hela slanten, säger hon.
Efter gymnasiet studerade hon därför klassisk musik i Arvika följt av en musikerutbildning i Göteborg. Där gick hon i två år innan hon hoppade av.
– Jag var sämst i klassen. Drabbades av självtvivel och ville aldrig mer ta i ett valthorn. Det var svårt eftersom min självkänsla alltid varit kopplad till prestation.
Hur tacklade du det?
– Jag har gått lite i terapi och använt mig av idrottspsykologi för att hitta tekniker där självkänslan inte är prestationsbaserad. Jag ingår också i forskningsprojekt på Karolinska sjukhuset för min migrän – en studie som vill ta reda på om man med hjälp av känslofokuserad terapi och meditation kan minska folks smärta. Och ja, jag har färre migränanfall idag, säger hon.
Rollen som Sonja i föreställningen "Onkel Vanja" blir Maria Ponténs sista innan flyttlasset i januari till Norge. "Kul att äntligen få spela en dramaroll", säger hon.
Det var också när hon slutade försöka att prestera som hon kom in på scenskolan i Göteborg, genom att bara vara sig själv. Då hade hon sökt åtta gånger.
– Att vara sämst i klassen lärde mig mycket om självdisciplin och att kämpa. Det var inte bara av ondo, samtidigt bär jag på en rädsla att varje roll är den sista, att jag inte ska får arbeta med det jag älskar. För om jag inte är skådespelare, vem är jag då, säger hon.
Teatern, menar hon, ger henne en mening med livet och ett sorts existensberättigande.
– Jag har aldrig velat ha barn, har aldrig sett något värde i att föra vidare just mina gener. Men det kanske förändras. Om det är något man med säkerhet vet är att livet alltid förändras, säger hon.
Trøndelag Teater är Norges näst största regionteater. Teaterbyggnaden från 1816, minnesmärkt sedan 1969, är Norges äldsta och en av de äldsta i Nordeuropa. Dessutom en mycket större teater än Norrbottensteatern vilket innebär både fördelar och nackdelar, menar Maria Pontén.
– En större teater innebär hierarki och fler vassa armbågar. Däremot gillar jag att det är en stor åldersfördelning. Jag kommer inte längre att vara yngst med mina 35 år. Dessutom märker man att det finns mer pengar i Norge inom teaterkonsten. Det främjar den konstnärliga bredden med fler vilda chansningar, säger hon.
Maria Pontén kommer att spela sin egen föreställning "I ballong över Arktis", som bygger på historien om Andrées polarexpedition år 1897, i slutet av november. "Det är mitt kärleksbarn"
Men innan avfärden västerut kommer Maria Pontén även att bjuda publiken på hennes eget "kärleksbarn", nämligen föreställningen "I ballong över Arktis". Hennes gestaltning av Andrées polarexpedition år 1897 och kärlekssagan mellan fotografen Nils Strindberg och konsertpianisten Anna Charlier.
– Ett fint avslut, säger Maria Pontén.