Mona Knutsdotter började på Norrbottensteatern 1986 som dekormålare och blev sedan anställd som scenograf 1990.
Hon har varnat för ett stökigt och överbelastat arbetsrum, men för en utomstående är det snarare en kreativ grotta, fylld av lustfylld energi när Mona Knutsdotter öppnar dörren till den plats där så många magiska teaterrum skapats. Här trängs tjocka materialkataloger, pärmar, tyger, scenografimodeller, akvareller, manus, texter, affischer och allahanda konstnärsmaterial i en miljö som andas en allomfattande kreativitet och inte minst nyfikenhet. Och intresset för många olika saker i tillvaron är något Mona Knutsdotter också lyfter fram som en bra egenskap i yrket som scenograf.
– Det gäller att nörda på allt möjligt – från hur frimärken på 1800-talet såg ut till hur en bil är konstruerad. Det vill säga att transformera livet till ett scenrum, säger hon.
Efter en konstpedagogisk utbildning på fyra år började Mona Knutsdotter som dekormålare på Norrbottensteatern när det nya teaterhuset stod klart vid Norra hamn i Luleå 1986. När hon sedan 1990 fick frågan av dåvarande teaterchefen Rolf Degerlund om hon ville ta jobbet som scenograf, samlade Mona Knutsdotter hela teaterns personal.
– Jag ville ha deras godkännande eftersom jag inte var utbildad arkitekt och kunde någonting om exempelvis hållfasthet. Jag behövde ett okej från de jag skulle arbeta med.
Till en senare produktion ska Mona Knutsdotter använda ett tyg som börjat tillverkas i Stockholm. "Det ger möjlighet att skapa lysande fönster och stjärnhimlar", säger hon.
Barnpjäsen "Den vita ångbåten" i regi av Börje Jansson blev därmed hennes första pirriga uppdrag i sin nya roll.
– Då fanns ingen utbildning till scenograf, men under tre år anställde teatern scenografen Gilda Penna från Buenos Aires som hade en 13 år lång utbildning med sig, men eftersom hon skadat sin högra hand fick jag kliva in som hennes assistent. Det gjorde hela skillnaden. Hon lärde mig så mycket, allt från morfologi till hur man skapar skulpturer av frigolit. Hon var otroligt generös med sin kunskap.
Mona Knutsdotter gör ofta akvarellmålningar av sina ritningar som hon senare använder i de modeller hon bygger upp av scenrummet för att ge regissör och skådespelare en tredimensionell bild av det som ska bli scenografin.
Redan under åren som dekormålare på teatern snappade Mona Knutsdotter upp något från teknikerna som blivit hennes ledstjärna.
– De konstaterade att scenograferna upprepade sig efter tre produktioner, att det blev tråkigt. Det är betraktelser jag tagit med mig, det vill säga att inte ta enkla genvägar, tänka nytt och aldrig bli bekväm, säger hon.
Kanske inte minst mot bakgrund att yrket som scenograf är en del av ett enormt lagbygge där alla yrkeskategorier på teatern har ett mål – nämligen teaterföreställningen. Runt detta slutmål råder också en enorm lojalitet, menar Mona Knutsdotter.
– Du kan aldrig låta din egen konstnärliga prestige gå före slutprodukten. Så fungerar det inte på teatern, säger hon.
Till våren kommer en pjäs av Kristina Lugn att sättas upp. På bild en modell av scenrummet. "Jag och regissören Rasmus Lindberg har lekt och gått med gubbarna i modellen för att se att scenografin fungerar scentekniskt. Det är fördelen med att bygga fysiska modeller", säger Mona Knutsdotter.
Det är nämligen processen allt cirklar runt, där många yrkeskategorier bidrar med olika saker, för en scenograf, inte minst ljusmästaren, som enligt Mona Knutsdotter verkligen kan lyfta en scenbild till ett magiskt rum.
– Norrbottensteatern har inte stora scener, inga sidoscener eller luckor i golvet. Räddningen är ljussättningen som med rätt material kan skapa otroliga rum.
Materialen, vare sig det är trä, tyg eller metall, har alltid nämligen alltid sin funktion. Det står klart efter timmar i Mona Knutsdotters arbetsrum. Ett exempel Mona Knutsdotter återkommer till är teatermaterialet kontura från Tyskland, hon första gången använde i uppsättningen av "Amadeus", trots regissörens tveksamheter.
– Jag var så nervös, men när jag kikade fram från scenkanten och såg hur ljussättningen föll mot materialet. Då fick jag ståpäls.
"Jag får ofta idéer när jag sitter och jobbar med mina små modeller", säger Mona Knutsdotter. På bild en modell till den kommande barnproduktionen "Hajar".
Samtidigt. Fyllda 65 år börjar Mona Knutsdotters summering av ett snart 40-årigt yrkesliv som scenograf. Vid pensioneringen kommer hon att ha skapat 105 scenografier.
– Jag är stolt. Det är stort, säger hon.
Slutligen.Vilken teaterproduktion bär du med dig? Och när har du misslyckats som scenograf?
– Jag minns tydligt uppsättningen av Bengt Pohjanens bok "Dagning röd" med Peter Oscarsson som regissör, inte minst att teatern blev bombhotad. Men också att Oscarsson kom med ett stort entourage och en tydlig konstnärlig idé – en vision som krävde två lastbilar för att gå på turné. Och misslyckandet? Det var när jag "limmade" fast skådespelare i ett sluttande trägolv i den irländska pjäsen "Augustidansen" 1993. Det tog en förmiddag att få bort "klistret" med kemisk bensin.
Skisser finns sparade från Mona Knutsdotters tid som scenograf och kostymör på Norrbottensteatern. Just detta förslag förkastades dock till en amatörteaterföreställning i regi av Ulla Lyttkens. "Nej ingen ville vara varken herr Tulpan, herr Rosenbuske, herr Ringblomma, herr Vallmo eller herr Solros", säger hon och skrattar.