Det här är ett berg med slumrande möjligheter. En dröm för stadsplanerare och byggare. En önskan om bevarat strövområde. Eller ett nytt kapitel i Luleås industrihistoria.
Det var 1888 som järnmalmen började skeppas från malmkajen vid bergets fot. År 1996 flyttade LKAB ut till nya malmhamnen och Svartöbergets taggtrådsstängsel fick gradvis generösa glipor. I dag är berget ett inofficiellt friluftsområde för de boende i Svartöstan. Och nästa år påbörjas kanske arbetet med att lagra vätgas i berget.
Det är en vacker höstdag och jag är helt ensam. Med fyra isbrytare vid mina fötter har jag en fin utsikt över Gråsjälfjärden. Till vänster skärgården, till höger centrumhalvön och i fonden Bergnäset. Om utsiktstornet som revs på 1930-talet funnits kvar, hade jag sett ända bort till Rödkallen.
Besöket blev äntligen av tack vare en nyhetsartikel om Hybrit-projektet. Jag ville hit innan området kanske stängs. I somras undersöktes grundvattennivåerna i berget, och man får anta att fler aktiviteter planeras.
Svartöberget är ingen liten knabbe. Det är en kilometer långt och hela området är nästan lika stort som centrumhalvön. Hit har jag sedan återvänt många gånger. Luleås skönhet och styrka är ju vattnet. Eller läget, som mäklare säger. Men området rymmer också den gigantiska gamla upplagsplatsen för dammande malm. I dag påminner det om en flygplats med dubbla startbanor.
Men berget har även varit ögonvittne till krigshistoria. I ”Järnvägsminnen 8 – Minnen från malmhantering på Svartön i Luleå” citeras en pensionerad mästerlots som långt senare berättade vad han såg från Svartöberget den 4 oktober 1940. Ett stort fartyg med 1 000 man ur Totenkopfstandarte ”Kirkenes”, ett tyskt SS-förband, lade till vid kolkajen.
”Malmgubbar, järnvägare, förmän, militärer i sina poster uppe på berget, alla stod vi andlöst och spanade utåt vattnet den här morgonen. Vad betydde detta, vad skulle nu hända? Var vi indragna i kriget nu, vad skulle i så fall hända med Svartön? Ingen ville prata, men alla grubblade. Dagen efter skrevs inte ett ord i pressen!”
Annars tycks berget, trots sitt strategiska läge, aldrig ha varit av större intresse för militären. Men Rolf Nilsén, känd för Kurirens äldre läsare, beskriver andra strider i ”Staden bortom staden – boken om Svartöstaden (1992):
”Jag minns också Svartöberget. En legendarisk plats, då ännu inte omgiven av stängsel. Där böljade ofta veritabla fältslag mellan ungarna från Lövskatan och Svartöstaden. Uppemot 50-60 ungar kunde vara med i de här ”krigen” och det förekom att ungar stängdes in i fuktdrypande grottor och blev sittande där i flera timmar. Tills någon vänlig person förbarmade sig och rullade undan de stenblock som lagts framför grottöppningen.”
Människans längtan efter att kliva upp på ett berg för att få överblick är urgammal. Liksom lockelsen i att besöka övergivna platser. Själv känner jag mig som en pojke när jag nu tar igen vad jag förut missat. Men några pojkar eller flickor ser jag aldrig vid mina utflykter till stans olika berg. Därför behöver inte livsfarliga hål åtgärdas av vare sig kommun eller militär. Det är ju ändå ingen där.
Vätgasen ska lagras i Svartöberget fram till 2026, sägs det. Vad som sker sedan vet ingen. Klart är i alla fall att årets nyårsraketer avfyras från berget som på så vis äntligen får lite välförtjänt uppmärksamhet.