– Jag har alltid varit intresserad av politik utifrån ett rättviseperspektiv, men också en nyfikenhet på samhället. Däremot har jag aldrig roats av maktspelet i partipolitiken. Mitt politiska engagemang bottnar i aktivism, säger hon.
Hon grundande en av Sveriges första fria grupper, Fickteatern, där hon också inledde sin regibana i slutet på 1960-talet. Sedan följde flera decennier på Stockholms Stadsteater där hon bland annat 1975 grundande Unga Klara för att utveckla teatern för barn och unga.
– Jag har satt upp otalig dramatik för bebisar till tonåringar. Barnets perspektiv har följt mig genom livet för barn har lika starka känslor för rättvisa som vuxna, skillnaden är att de saknar makten över sina liv. Och upplevelsen av att vara osedd och samtidigt stark kan man göra mycket bra pjäser och dramatik av med syfte att stärka livskänslan hos barn. Därför är det viktigt med en professionell teaterscen för barn och unga.
Hennes politiska engagemang som medgrundare till Grupp 8-rörelsen har även den präglat hennes dramatik. Tillsammans med Margareta Garpe skrev hon pjäser som "Tjejsnack", "Kärleksföreställningen", "Jösses flickor" och "Fabriksflickorna" – alla med en tydlig koppling till Grupp 8.
– Vår kamp gällde jämlikhet mellan kvinnor och män men historiskt har också barnen varit kvinnornas angelägenhet. Därför kan man också se att i länder där jämställdheten kommit längre finns också mer kultur för barn och unga. Samtidigt kan jag inte förstå att vi i Sverige idag inte har en väl fungerande förlossningsvård eller att hatet mot kvinnor fortfarande är så stort inom vissa grupper av män.
– Det finns förvisso alltid en backlash. Vi talar om patriarkala strukturer som har flera 1 000 år på nacken och då måste man ha tålamod, säger hon.
När Unga Klara frikopplades från Stockholms Stadsteater 2010 på grund av besparingskrav och omstruktureringar och tvingades bli en fristående teater gick debatten hög, även internationellt.
– Givetvis var det ett dråpslag. 20 miljoner försvann från vår budget, men jag tycker man lyckats imponerande bra utifrån förutsättningarna att fortsätta det nationella uppdrag Unga Klara fortfarande har – det vill säga att vara en nationell scen för barn- och ungdomsteater, säger hon.
Däremot valde hon själv att kliva av 2014 som regissör och konstnärlig ledare, ett arbete hon haft sedan Unga Klara startade, för att bli frilans.
– Det kändes svårt att börja om igen, men jag har regiuppdrag och ett filmprojekt jag jobbar med och under pandemin skrev jag mina memoarer "Vem tror hon att hon är, Suzanne Osten".
Det är långt ifrån Suzanne Ostens första bok, men skrivprocessen tvingade henne att verkligen tänka tillbaka på sitt liv. Boken är, som hon själv uttrycker det, indelad i tre akter; frihet, jämlikhet och broderskap, där hon skriver om barndomen, vuxenlivet och ålderdomen.
– Det har varit ett letande inåt där sista delen kanske är mer melankolisk. Jag tycker inte om föraktet för gamla kvinnor som man kan möta när man som jag är 77 år, men i övrigt tycker jag om att åldras. Jag har inget kvar att bevisa och det finns tid till att reflektera.
Och fortsätta arbeta tänker hon göra – så länge hon har något att säga och tillföra på kulturscenerna.
– Det finns mycket kvar att göra. Inte minst att rädda planeten. Där kan kulturen ge människor något annat att sträva efter än ytterligare en Rolexklocka. Jag talar om fantasin, säger Suzanne Osten.