Det handlar om närmare 40 verk som träcker sig över en tidsperiod på 37 år, däribland ett antal helt nya. För Britta Marakatt-Labba känns det extra roligt att ställa ut i sitt hemlän.
– Jag har haft utställningar förut i både Luleå, Kiruna och Boden, men det är första gången det är en såhär stor. När Jan-Erik (Lundström, tillförordnad länsmuseichef) och Ulf (Renlund, avdelningschef) ville göra den så sa jag ”gör det, bara jag inte behöver lyfta ett finger” (skratt). Det är ju rätt så omfattande att gräva fram allt.
Britta Marakatt-Labba fann broderiet under sin tid på HDK, Högskolan för design och konsthantverk, i Göteborg på 70-talet, där hon bland annat hade textilkonstnären Elsa Agélii som lärare.
– Hon var en stor del i att de här bilderna kom till. Jag provade väldigt många olika tekniker under min utbildning men sen sa det bara klick med broderiet. Men det tog närmare tio år innan jag hittade det.
Många av verken som nu ställs ut har lånats in från privatsamlare och offentliga samlingar som Landstingets och universitetets. Bland de nyare verken märks installationen Händelser i tid, som tidigare ställts ut på Norrbottens Museum och närmast kommer från Berlin. Det handlar om Utöya men inkluderar även gamla tyska mjölsäckar från andra världskriget, två händelser som Britta Marakatt-Labba ser klara paralleller mellan.
– Människan lär sig aldrig av historien. Man undrar hur det kommer sig att Hitler under andra världskriget kunde få med sig så mycket folk, men se bara hur det är idag. Vi människor är funtade så att får vi höra ett mantra upprepas tillräckligt många gånger så fastnar det till slut. Historien upprepar sig, även om det var i mindre omfång 2011 än 1943. Det var inte helt lätt att jobba.
Ett annat verk som sticker ut är Historien, som visas på en bildskärm. I verkligheten är det 24 meter långt och därför inte helt lätt att ställa ut. Tidigare har det ställts ut på så vitt skilda platser som Umeå, New York och Anchorage. Det visar en berättelse om den samiska kulturens historia, nutid och framtid. Britta Marakatt-Labba arbetade med verket från 2003 till 2007, ett hårt arbete som nästan kostade henne en tumme.
– Den fastnade i ett visst läge, jag blev tvungen att gå till en sjukgymnast för att få ordning på det. Det var ett beställningsverk från Tromsö Universitet. De frågade om jag kunde göra ett 24 meter långt broderi och jag tänkte ”är det ens möjligt?”. Men sen tänkte jag på Bayeutapeten, den är 75 meter lång och handlar om slaget vid Normandie på 1100-talet.
Överhuvudtaget har Britta Marakatt-Labbas konst börjat sprida sig allt mer över världen de senaste åren. Hennes verk har förutom i ovan nämnda städer visats i Berlin, Dresden och Washington. Och hon har fått förfrågan om att ta den nuvarande utställningen till Göteborg. Britta Marakatt-Labba menar att broderi överhuvudtaget blivit mer accepterat och efterfrågat som konstform.
– Det har varit motvind i 30 år, men plötsligt idag så skulle jag kunna jobba på konstakademier och bara undervisa i broderi. Det är bra att broderi fått den status den har idag. Jag hoppas att jag hjälpt till att lyfta broderiet lite, visa att man kan jobba med det på det här sättet.
Utöver de ofta politiska inslagen finns det något annat som återkommer i mycket av Britta Marakatt-Labbas konst, något hon själv menar har blivit lite av hennes symbol - den röda ”hornmössan” som förr bars av samekvinnor.
– Den har hängt med mig under så många år och jag blir aldrig leds på den. För mig är det så mycket symbolik i den, både religiöst, politiskt och mytologiskt. Den förbjöds när kristendomen kom för den ansågs vara djävulens verk, med ett horn fram. Jag kommer nog aldrig bli av med den där mössan, men det vill jag inte heller.
Under söndagens invigning kommer konstnären själv att finnas på plats, och trots att utställningen innehåller ett flertal broderier från i år menar Britta Marakatt-Labba att ett allt för hektiskt fjolår fått henne att nu ”ta ett break” från att brodera. Det låter dock inte som att uppehållet kommer bli särskilt långvarigt.
– Nu går jag mest runt och funderar. Jag har en bild som väntar som jag vill jobba med, med tanke på flyktingströmmen idag. Där kan man ju också tänka på vad som hände med de samer som tvångsförflyttades från Karesuandoområdet på 40-talet. Det är ju ett trauma, att behöva lämna sina områden. Vi får se vad det blir av det.