Lyckan i detta sorgliga faktum är att det också blev en av hans allra bästa. Strindberg går ju aldrig över, det enda som krävs är att man kommer i kontakt med hans språk, det språk som i sina bästa stunder verkar mer levande än livet.
Hägg är rätt person att ta sig an nationaldiktaren, han sneglar varken på ideologi eller akademi, han är konsekvent subjektiv, den vedervärdige Wirsén ges alltid rätt epitet. ”Sanningen är alltid oförskämd” är titeln, ett tidigt pjäscitat, inte så väl spritt som många andra, men det ligger bra i tiden. Hägg skriver friskt och med humor, han har också en befriande distans till tidigare bedömare och deras glorior eller demoniseringar. För honom är Strindberg varken en vänsterallierad eller en skräckvision, hans personlighet, det rent biografiska interagerar hela tiden med hans skrivande. Strindberg är både kropp och stil, som offentlighet består han enbart av skrivna ord, den talade retoriken i en hjälteroll bekom honom fysiskt illa. Inte passar han för nutidens akademiska kramper heller.
Och så detta supande, som också smusslats undan i biografierna, troligen en förklaring till hans tidiga död, ett livslångt missbruk avbrutet av kortare nykterheter, eller åtminstone en lättsammare konsumtion av vin istället för starksprit. Hägg konstaterar detta helt frankt, hans blick är rak. Genom alla perioderna, alla tillstånden, titanen som ung, som kristen, ateist, feminist (Giftas I!), antifeminist (Giftas II!), som dramatiker, historiker, diktare, äkta man, pappa, älskare. Som symbol och som person, tolerant och intolerant. Alltid i färd med att rycka upp tältpinnarna. Alltid oförskämd eftersom han aldrig anpassade sig till tid, smak, ideal och trender. Den mest icke-opportuna i svensk litteraturhistoria.
Vad bestod hans geni av? Inte guldmakarens, sinologens eller några andra knasigheter. Nej, men av hans syn rakt in i människans varje skrymsle, hos dig, mig, oss alla. Och att han just där alltid står intill och brukar sig själv och aldrig gör sig till. Där finns någonting oerhört kristet hos Strindberg, vilket inte Hägg skriver rakt ut. Han är dålig som vi är det, han vill väl som vi också vill, han våndas och vrider och vänder, men han hånar oss inte, för då hånar han också sig själv. Vi är – och Strindberg är tillika. En stor barmhärtighet.
Dessutom hade han mer humor i sina verk än hela den samlade nutidsprosan, ingenting är så otänkbart i nutida, svensk skönlitteratur som konsten att skratta med sin text. För Strindberg var det ett av vapnen mot den uppblåsta maktens tomma volymer. Så fick han också som oftast förödande kritik och pjäserna fick ofta sitt uruppförande i Danmark eller Tyskland innan det förstockade Sverige insåg deras värde.
Göran Häggs biografi över detta litterära fenomen är noggrann, roande, drastisk och rättvisande. Den står sig väl i konkurrensen med föregångarna, tag och läs.