Måleri, statyer, grafik, vävar, självporträtt och hittills ej visade akvareller. Nästan genomgående rör det sig om psykologiskt laddade personliga erfarenheter som är nog så allmängiltiga.Vi känner igen syskonrivalitet och protester mot föräldrarnas dominans, vi ser att barnens lekar lätt går över i elakhet, vi konstaterar att kärleken till en livspartner knappast är ogrumlad.
Det är som att gå in i drömmens värld där inget är slutgiltigt. I drömmen är allt sant men efter ett tag är det osant. Ständigt blir man varse betydelseförskjutningar av det här slaget i målningarna. Det goda reduceras successivt till ett minimum och man blir osäker. Vad är det som egentligen gäller? Allt blir hängande som i en osynlig vågskål.
Lena Cronqvist säger själv att hennes verklighet kan se ut på motsatt sätt. Den är alltså inte entydig, och vad annat kan man räkna med här i livet? Hon beskriver faktiska realiteter men dessa står i oupphörlig korrespondens med fantasins irrvägar. Därmed ger hon den skapande och befriande energin fritt utrymme.
Trots det ofta plågsamt begripliga i målningarna känns de gåtfulla. Å andra sidan - vissa gåtor måste få förbli olösta, annars förstår vi dem inte. Vad är det vi ser? Vålnader av gamla, ouppfyllda önskningar? Drömmar som svämmar över nattens bräddar? Det finns något osagt och outsägligt i målningarna. Saker och ting förstoras eller förminskas. Det tydliga och uppenbara är förvrängt, just som i drömmen.
Lena Cronqvist drabbades av havandeskapspsykos efter födseln av Linus, son till henne och författaren Göran Tunström som gick bort för tjugo år sedan. Hon hamnade på S:t Jörgens hospital där hon utsattes för elchocker och blev fastspänd med remmar i sängen. Detta visar hon i den skrämmande målningen Elchock där tre kraftiga män i vita rockar tar itu med henne.
I målningen Operation II ser man flickorna som sadistiskt leende skär av benen på två skrikande dockor vilka, symboliskt sett, torde vara föräldrarna. Men bilder är ju bilder och inte verkligheten säger Lena Cronqvist. Det finns inget rätt svar i hennes oeuvre, bara svar som liknar de rätta.
Det hotfulla och det skenbart behagliga går upp i varandra. Hos Adam och Eva finns allt kvar, ända till kärlekens sista flämt. Ändå saknas något och det har att göra med längtan som inte nödvändigtvis handlar om havtornsparfait. Mitt i mängden av konsthistoriska referenser befinner sig Lena Cronqvist i ett ständigt pågående nu. Nuet är tidens substans, en evighet där hon med längtans kedjor förenar i går med i morgon. Nuet, närvarandets sekund, är det förflutnas beslut att bli en framtid. Det finns mycket kärlek och vänskap i Lena Cronqvists verk men paradoxerna är ännu fler. Hos henne går livet ständigt havande med sin egen motsats. Det är som om en osynlig varg hela tiden stryker runt fållorna.
I Gul Madonna (En känsa av otillräcklighet) anspelar hon på renässansens Madonnamotiv där den sörjande Maria sitter med Jesusbarnet i famnen. Målningen är sinnligt vacker och rörande, modern håller den lille i ett fast grepp med blicken förlorad i fjärran. Pojken tycks spjärna emot, här bevittnar vi i så fall en dubbel frigörelseprocess.
Denna fina och tematiskt ordnade utställning står kvar till 25 oktober. Just nu är tyvärr museet stängt på grund av coronaepidemin.