Stora dukar med renar målade i akryl i gråskala hänger längs väggarna. I mitten av rummet rör sig människofigurer av glas i en cirkel. Röda, blå, bruna. De vrider sig sakta när vernissagebesökarna passerar. Ibland blickar de mot sarvarna som kämpar om makten, ibland mot vajan och kalven som hotas av både björn och örn. Människor som tog med sig sina renar och utvandrade till Kanada och Alaska.
– Min inspiration är migrationen av samer. Jag kopplar det till identitet. Vi ser att en av personerna har övergått till västerländska kläder, men behåller ändå samiska symboler, säger Tomas Colbengtson, konstnär med rötterna i Tärnaområdet.
De avbildade på Colbengtsons screentryck är anonyma samer och inuiter fotograferade i Sápmi eller Alaska kring förra sekelskiftet. Just den samiska utvandringen i västerled är utställningens grundinspiration. Med vitt skilda tekniker och sina respektive konstverk skapar Tomas Colebngtson och Stina Folkebrant, som känt till varandra men inte samarbetat förut, ett tredje konstverk i Mygration. Stina Folkebrant är bland annat intresserad av flockmentalitet och har målat andra djur tidigare, men ville nu göra något om renen.
– Jag försöker hitta en konstnärlig tolkning. Det handlar inte om vetenskap, men jag har studerat många bilder och filmer, säger hon och konstaterar att flockmentalitet tar sig liknande uttryck hos människor och andra djur:
– Det här att alla hänger på, att någon tar täten, någon går inte med, vissa avviker och ibland byter någon roll i flocken.
Redan dagen efter vernissagen för Mygration var det dags för nästa utställning att öppna, nämligen Hilde van Amelsvoorts "Sången om livet". Hilde van Amelsvoort föddes och växte upp i Nederländerna, men efter att ha vandrat i fjällen i 20 år emigrerade hon till Sverige 2009 och gick en utbildning i konstpedagogik i Stockholm. Då hade hon redan den lilla stugan i Njávve och så småningom gick flytten till Jokkmokk. Hennes utställning är i tre delar, alla i skilda uttryck. Playground är en lek med fåglar.
– Den visar att helheten är större än summan av detaljerna och att alla på något vis är och vill vara med. Även de som går mot strömmen är med, eftersom de har något att gå emot.
Hildes andra serie speglar hennes kärlek till Norrbotten. Hon säger att hon ännu känner sig som en gäst som får vandra i och njuta av naturen. Genom fotopolymerteknik har hon arbetat upp en stämning i, som hon säger, från början ganska klassiska bilder tagna med mobiltelefon.
– Men det är mina bilder och mina berättelser. Ibland använder jag samiska ord för att sätta namn på dem. Jag vet att det kan vara känsligt, men intentionen är god och det är mitt sätt hedra det här området.
När Hilde van Amelsvoort målar är det abstrakta bilder. Hon hittade till måleriet under en period av utbrändhet då hon behövde läka utan att använda huvudet. Kreativitet utan prestationskrav. I serien döpt till "Språk" består varje tavla av 96 små kvadratiska bilder där tolkningarna är helt upp till betraktaren.
– Precis som språket består av symboler gör de här verken det. Och precis som vi alla är unika, så är varje bild här unik.