Frågan är varför städningen ger upphov till konflikter i familjer och parförhållanden? Varför har vi människor så olika inställning till damm och disk?
I sin bok ”Tid att städa” intervjuar genusvetaren Fanny Ambjörnsson en mängd olika personer om deras förhållande städningen, samtidigt som hon i sina analyser berättar om vardagsstädningens politiska historia och snuddar vid det djupt existentiella i människans vilja att ”ta hand om sin egen skit”.
Som mest intressant blir det när hon intervjuar båda parterna i heterosexuella par, eftersom det då visar sig att städningen har en central roll i vårt samhälles pågående jämställdhetsprojekt. Städningen är något som män och kvinnor ska dela lika på, detta för att komma bort från gamla förlegade könsroller. Men delad städning tycks vara svårare att få till i praktiken än delad föräldraledighet, inte minst eftersom städningen till skillnad från tid med barnen inte upplevs som särskilt utvecklande.
Det är ingen som vill ägna sin tid åt att städa, men det är ändå något som måste göras. Den saken kan nästan alla i Ambjörnssons studie enas om. Återstår gör själva utförandet. Samtliga par i studien tycks eniga om att man ska dela lika på städningen. Samtidigt visar intervjuerna, och den samlade forskningen, att det fortfarande är kvinnor som i hög grad är fast med disk, dammsugning och all annan vardagsstädningen. Männen drar sina strån till stacken, men städningen förblir en ojämställd vardagssyssla.
Problemet, visar Ambjörnsson, är onekligen djupt kopplat till gamla mossiga könsroller. Samtidigt finns problemet också i icke-normativa parförhållanden. Homosexuella måste ju också städa, konstaterar en av Ambjörnssons intervjupersoner. Problemet tycks i själva verket uppstå när människor bor tillsammans. Jag bor sedan flera år tillbaka i ett kollektiv, så jag vet vad jag pratar om.
Just när det gäller vardagsstädningen som ständig konflikthärd tror jag att Ambjörnsson når pudelns kärna när hon skriver att städningen tycks vara en symbol för ett liv tillsammans, ett praktiskt uttryck för hur vi väljer att ta hand om och investera känslomässigt i det gemensamma. Där sätter hon ord på något som jag länge har försökt uttrycka för mina kamrater i kollektivet.
Städningen är inte bara en osynliggjord frontlinje när det gäller kampen för jämställdhet, det är också en förbisedd del av vad det betyder att vara människa. Städningen säger något om vem man är som person. Somliga känner stark eufori när de får dammsuga och svabba golv, andra annan känner skuld över att inte städa tillräckligt ofta. Somliga tycker att disken kan vänta, andra vill ta itu med den så fort som möjligt.
Men oavsett hur man som människa förhåller sig känslomässigt till städningen så är det ingen i Ambjörnssons studie som verkligen vill städa. Det är kort och gott något som stjäl tids men som måste göras för att resten av vardagen ska fungera. Jag har därför ett anspråkslöst förslag. Många arbetsgivare bjussar redan på en friskvårdstimme, vad sägs om att komplettera med en städtimme? Möjligheten att gå hem en timme tidigare en dag i veckan för att städa, är det inte värt ett försök? Kom ihåg var du läste det först.