Själv tar hon det hela med ro.
– Jag har ju varit med så länge, så det är väl därför jag får den här utmärkelsen. Det är nog ett tack för allt jag gjort under åren. För mig är det en fin slutgåva nu när jag slutat vid teatern.
Något särskilt stohej kring utnämningen har det inte heller varit. Istället har hon ägnat de senaste veckorna åt att flytta. Geografiskt handlar det bara om några kvarter, men mentalt om så mycket mer. Från en större lägenhet där hon bott och trivts sedan 1976, till ”en liten låda med hiss”, som hon säger.
Flyttkartongerna med alla böcker står fortfarande ouppackade och runt väggarna väntar tavlorna på att hängas upp. Vi ägnar en stund åt att leta den inramade affischen från succén "En kvinna", som Sara Arnia spelade i nästan 150 föreställningar på Norrbottensteatern 1980. Den med de tecknade högklackade skorna lite slarvigt slängda under texten "En kvinna" – av Franca Rame och Dario Fo.
"En kvinna" kom att bli en av Sara Arnias många minnesvärda monologer under hennes långa karriär på teaterscenen. Den senaste kom som ett avsked från teatern 2017 – "Vägen hit". En högst personlig föreställning där hon berättade om sitt liv, både på och utanför teaterscenen.
På scenen den gången stod en blå trästol från familjen Björks kök i Prinsnäs utanför Råneå, dit Sara Arnia kom som liten flicka med en lapp om halsen en höstdag 1940. Pappa hade nyss dött i kriget och mamma Katri skickade iväg sitt yngsta barn till tryggheten i Sverige. Sex år senare återvände Sara Arnia till Finland. På stationen i Jyväskylä kom en obekant kvinna mot henne med armarna utsträckta. Det var mamma, utsuddad i minnet hos den elvaåring hon hunnit bli. Men mammas doft kände hon igen.
Att hon skulle bli skådespelerska var långt ifrån självklart. Efter sex år i Sverige hade hon glömt så mycket av modersmålet att hon fick gå svenskspråkig skola i Helsingfors.
Efter skolåren började hon arbeta i en bokhandel i Helsingfors och på kvällarna spelade hon teater i en källarlokal. En fredagskväll dök det upp en tjusig dam i grå promenaddräkt i publiken och bjöd in henne till scenskolans inträdesprov följande måndag. Damen visade sig vara Gerda Wrede, rektor på Svenska teaterns scenskola.
”Fröken ska ha med sig en monolog på tre, fyra minuter”, sa rektorn. Ordet var nytt för Sara Arnia – monolog, vad kunde det betyda?
Då drog hon sig till minnes ”en kantarellsaga” som hon en gång läst in på radio. Tiden var knapp, den fick duga. När det var hennes tur att ta plats på scenen framförde hon sin saga, gav herr Kantarell en mörk stämma och fru Kantarell en ljusare. I den nedsläckta salongen kunde hon se glasögon blänka och från tredje raden där scenskoleeleverna smugit sig in hördes spridda fniss inför det ovanliga valet av text.
Men sagan tog Sara Kaarina Aariainen in på scenskolan. Under åren där försvenskades hennes efternamn till Arnia, ett namn hon alltid tyckt om.
Via teatrarna i Vasa och Åbo kom hon 1970 till Norrbottensteatern där hon säger sig ha haft ett fantastiskt liv som skådespelerska.
– Jag har fått arbeta med bra texter, intressanta kollegor och regissörer, med stort och smått. Inte minst har jag fått glädjen att möta en publik som betytt mycket för mig, säger Sara Arnia, som nyss tackade nej till erbjudandet om fortsatt engagemang på hemmascenen.
– Nej, teater har jag nog spelat färdigt. Däremot skulle jag kunna tänka mig att göra något inom dans, säger Sara Arnia som 2019 medverkade i Dansinitiativets dansföreställning "Morgondagens vittnen".
Föreställningen samlade professionella dansare, men också människor i olika åldrar och från olika kulturer – alla med erfarenhet av krig och flykt.
Till livets glädjeämnen räknar hon numera inte minst de tre barnbarnen som alla blivit skådespelare. För att inte tala om barnbarnsbarnen Fjodor och Tyko – ”herregud, vad ska det inte bli av dem som har såna namn!”. Dit hör också de nästan dagliga telefonsamtalen med kollegan och kamraten Staffan Westerberg, som när han blev hedersdoktor på Luleå tekniska universitet gjorde ett typiskt westerbergskt glädjehopp och visade upp sina röda strumpor under den högtidliga ceremonin.
I dag får han sista ordet.
– Som skådespelerska vet hon precis var skåpet ska stå, hon vet vad hon vill och kan. Samtidigt är hon också lite osäker, vilket är jättebra i sceniska sammanhang. För mig är Sara en av de största skådespelerskorna vi har.
– Vi har samarbetat många gånger och blivit mycket goda vänner. En gång på scenen sa hon åt mig att ”sluta stå där och blinka bakom mig för då tittar alla bara på dig”. Det var bra sagt, säger Staffan Westerberg.