Jannete Hentati är född och uppvuxen vid Luleälven på Tunastigen i Luleå. "Jag har inte bott i Luleå på 20 år men när jag är här brukar jag alltid återvända till de platser som betydde mycket under min uppväxt, inte minst Tuna och älvstränderna, säger hon.
Frågan om vart hon egentligen kommer ifrån har följt Luleåfödda Jannete Hentati genom livet. Därför har tankar om hem och tillhörighet varit en ständig följeslagare.
– Min pappa är från Tunisien och min mamma växte upp i anläggarsamhället Messaure. Den senare en plats som knappt någon känner till. Min svenska förankring har därför varit otydlig. Det ville jag utforska, säger hon.
Det är en blandning av reseberättelse och essä med både ett dokumentärt berättande som autofiktion som ges plats i "Älven i mig", där det personliga förhållandet till Luleälven med tiden vävs samman med andras röster och erfarenheter om älven som en gång rann vilt men nu är tämjd och en viktig del av det nationella elsystemet.
– För många Luleåbor är inte utbyggnaden så påtaglig. Jag menar, den börjar först i Boden. Jag har fått lära mig mycket om nationell historia under arbetet med boken, säger Jannete Hentati.
I sin längtan efter att hitta hem reste hon tillsammans med sin mamma till den årliga återträffen för alla som är uppväxta i Messaure 2014 – en återträff som pågår en vecka och samlar de som under barndomen levde i det numer nedlagda och övervuxna anläggningssamhället.
– Där och då insåg jag att det fanns en mycket större berättelse, nämligen den om utbygganden av vattenkraften och hur den påverkat människor, näringar och naturen. Dessutom blev jag varse att min egen släkt är en del av det koloniala arvet i norra Sverige eftersom min morfar var vattenrallare. En stark kontrast mot mina släktband i Tunisien där Frankrike var kolonialmakten. Det väckte nya frågeställningar, säger hon.
Tillsammans med sin man har hon rest efter Luleälven, träffat människor och besökt de platser som påverkats av vattenkraftens utbyggnad när hon började skriva på boken på allvar för fem år sedan. Resor där möten skapat nya relationer till människor, platser och sin egen släkthistoria.
– Arbetet med boken har verkligen skapat en förståelse för vilken betydelse vattenkraften haft för det svenska välståndet. Det var omvälvande samtidigt som utbyggnaden inneburit stora konsekvenser för miljö och människor. Inte minst för det samiska samhällets livsvillkor. Det är en tämligen oskriven historia i vårt nationella medvetande, säger hon.
Idag har hon en stark personlig relation till Luleälven som hon menar kanske någon gång i framtiden åter slår sig fri.
– Den ständiga rörelsen, föränderligheten, har jag verkligen lärt känna. Liksom en sorg för historiska platser som nu ligger under vatten på grund av fördämningarna. Kanske inte minst en sorg för att staten inte tog mer hänsyn till de människor som befolkat och levt vid Luleälven när beslut togs om utbyggnad. En fråga som är lika aktuell idag som i mitten på 1900-talet på grund av det växande behovet av el.
Du skriver väldigt personligt, bland annat om relationen mellan dig och din man förutom släkttrådar och möten med människor?
– Det är för att jag själv tycker om att läsa böcker med ett tydligt jag. Det är kort sagt min sätt, min väg att förstå världen genom att skriva personligt om aktuella samhällsfrågor, säger Jannete Hentati.