Älgmotiven har följt Carl Johan De Geer i snart 30 års tid. "Jag hittade uttrycket i samband med en utställning på Hagalund för att hedra den naivistiska målaren Olle Olsson Hagland. Jag målar dem höjden, helt svarta där ögonen får uttrycka dysterhet eller ambivalens - en skräckens varelser som bara kan titta på när vi förstör vår natur", säger han.
Han är kanske mest känd bland allmänheten som filmmakaren bakom tv-klassiker som "Tårtan", "Doktor Krall" och "Privatdetektiven Kant" men också för filmen "Mormor, Hitler och jag samt långfilmen "Med kameran som tröst, del 2". Nu aktuell med sin 27:e bok "Fläckar – En roman om mig själv".
– Det är roligt med mig. Jag har aldrig haft så mycket jobb som nu när jag fyllt 85 år. Jag är helt stressad, säger han.
Annars går som en röd tråd i hans senaste roman svårigheten att överleva som fri konstnär. Det var också därför han tillsammans med sin kurskamrat från Konstfack, Håkan Alexandersson började i filmbranschen.
– Det är den enda konstformen som har en budget och du kan få lön, säger han.
Annars har han aldrig känt någon dragning till lönearbete. Han tog inte ens studenten "det bästa jag gjort" utan fördrog en cykeltur till Stadsbiblioteket i Stockholm där han läste motortidningar i bibliotekets tidskriftsrum, övertygad om att han skulle bli konstruktör av racermotorer.
– Jag kommer ihåg allt som stod i de tidningarna, men inget av det man ville att vi skulle lära oss i skolan. Skolan var mördande dum. Min tro är att de faktiskt inte behövs någon läroplan utan om man som barn fick välja själv vilka ämnen man ska fördjupa sig i så hittar man fram till slut, säger han.
Han har precis lagt ut texten, om hur han genom livet behållit sin fantasi, i en stor artikel i Dagens Nyheter, signerad Kristofer Ahlström – en lång artikel som söker svar på varför människan är på väg att bli dummare och mindre kreativ.
Konstnären Carl Johan De Geer har aldrig haft så mycket jobb som nu 85 år fyllda, men han cyklar fortfarande till sin ateljé på sin packcykel, uppför Götgatansbacken.
Själv har han svårt att riktigt sätta fingret på varför det var den kreativa branschen som lockade. Kanske en slump eftersom han under sin militärtjänstgöring ("innan jag blev pacifist") svimmade under en övning när hans pluton skulle gräva atomskyddsgropar. Istället förflyttades han till arméstabens huvudkontor och avdelningen bilddetaljer. Där fick han rita skämtteckningar, layouta tidningen "Arménytt" och inte minst lära sig grunderna i fotografi. Det var nämligen som fotograf han försörjde sig som under den första tiden efter att han gått sin utbildning till grafiskt formgivare på Konstfack.
– Jag hade inte kommit in på Konstfack utan yrkeserfarenhet. Det kan jag tacka det svenska försvaret för.
Senare i hans karriär, närmare bestämt 1967, ställde Carl Johan De Geer ut vapenvägraraffischer under titeln "Svik fosterlandet, var onationell" på Galleri Karlsson i Stockholm. De beslagtogs och eldades sedan upp av polisen. Inte minst bilden "Skända flaggan", där han på en brinnande svensk flagga skrivit "KUKEN" med tillägget "SKÄNDA FLAGGAN VÄGRA VAPEN" väckte starka känslor.
– För mig var det fullständigt obegripligt att polisen kunde storma in på ett litet galleri och beslagta konst i Sverige. Nu är lagarna ändrade, så det jag gjorde då är inte olagligt, säger han.
Konstnären och författare Carl Johan De Geer har percis kommit ut med sin 27:e bok - "Fläckar - En roman om mig själv". Nu kommer han till Bok&Bild för att i ett samtal med Erika Rönnbäck ska tala om sitt omfattande 60-åriga konstnärskap.
Att gå in på allt som Carl Johan De Geer bidragit med till det svenska kulturlivet är ogörligt. Projekten har varit så många och spänt över ett brett spektrum av konstnärliga uttryck. Inte minst att han jobbat som scenograf på 13 långfilmer i Sverige, något som han själv menar bidragit till att han använder sig av möbler och rekvisita i sitt konstnärskap. Hans utställning "Släkten och slavarna" är ett bra exempel på det och visas på Stadsmuseet i Stockholm från och med februari – en svidande uppgörelse med hans förfader Louis De Geer som bedrev slavhandel redan på 1600-talet i Ghana.
– Han fraktade järn till Afrika, köpte slavar som fraktades till Brasilien som han sedan bytte mot socker. 20 procent av människorna dog under transporten över Atlanten. Ett ofattbart barbari. Därför har jag bland annat gjort om släkten De Geers heraldiska vapen till en piratflagga till utställningen. Jag använder också skolbänkar i utställningen för att påminna om att detta är något svenska barn inte får lära sig i skolan, säger han.
Förutom utställning har hans gamla tygtryck fått en renässans och plockats upp av modeindustrin, liksom att han skriver på en ny bok om filmarbete och målar även en ny porslinsservis om tolv tallrikar.
– Min senaste bok är mitt försök att blottlägga mina tillkortakommanden. Jag har en tendens att dra iväg, glömma bort att ringa mina barn och försjunka i egna projekt. Därför utgår jag från verkliga händelser när jag leker med litterära krafter. Så visst, vissa saker är sanna i boken om mig själv, säger Carl Johan De Geer.