På bild ses skoband för kvinnor, traditionellt ljusare i färgerna än männens skoband.
– För mig är det ett livsprojekt att göra skoband och utforska dess historia, säger hon.
Det var Katarina Spik Skums mormor som lärde henne det tidsödande hantverket att tillverka skoband. Sedan dess har hon studerat skoband hos privatpersoner, på fotografier och museum. Dessutom har hon lagt ganska många skoband under hennes kärleksaga med denna gamla samiska tradition. Över 100 skoband har det blivit sedan det första hon lade när hon var 15 år.
– Jag vet att det kan vara en provocerande räkning eftersom vi talar om slow fashion. Det går inte att lägga skoband hela dagar eftersom det sliter på axlar och nacke. Jag jobbar halvdagar när jag hinner och då blir det inte så många skoband per år. Men jag har fyllt 50 år och har därför haft en lång tid på mig att producera.
Och skoband är det definitivt ingen brist på hos familjen Spik Skum, snarare ett överflöd, trots en barnskara på fyra söner. För som hon själv berättar skapar hon skoband vid elden, tv:n, när hon reser eller känner för att arbeta men ändå umgås med andra. Under hennes studietid till en masterexamen i duodje från Sámi allaskuvla, Sámi University of Applied Science började hon också sälja skoband eftersom det fanns en ökad efterfrågan.
– Under 1980-90-talen var det inte så noga med skoband till den traditionella dräkten. Många bar pumps eller myggjagare istället för näbbskor eller bällingeskor till kolten. Många mönstervariationer på skoband föll också i glömska.
Men nu har lagda skoband fått en renässans igen eftersom koltanvändandet exploderat, inte minst bland de unga samerna.
– Många vill kunna matcha sina mer nyskapande koltar med skoband i samma färger. Nu lägger också ungdomar sina egna skoband. Intresset för hantverket har definitivt ökat, säger hon.
Ett lulesamiskt skoband för män i sicksackmönster.
På uppdrag av Ájtte musei vänner är Katarina Spik Skum aktuell med skriften "Julevsáme vuoddaga/Lulesamiska skoband" där hon inte bara beskriver denna vävda teknik och traditionella mönster utan även berättar om hantverkets historia. I skriften redogör hon också för ett projekt hon genomfört med hjälp av coronastöd från Nämnden för hemslöjdsfrågor. Ett projekt där hon lagt fyra par skoband med garn av fyra olika typer och fabrikat hon sedan jämfört med varandra.
– Elsa Aira har gett ut en bok om skoband och dess olika mönster och färgkombinationer i olika delar av Sápmi. Jag har koncentrerat mig främst på lulesamiska skoband och dess traditionella mönster för flickor/kvinnor och pojkar/män. Det handlar om att de lulesamiska banden är lagda medan exempelvis de nordsamiska banden främst är vävda och därmed har mer komplicerade mönster.
Bland annat har hon lyft fram fler variationer på herrskobanden, en liten nyhet för dem som intresserar sig hantverket.
– Jag har utgått från mycket gamla skoband som är tillverkade av min mormor eller morfars föräldrar. Det finns de som hävdar att herrskoband alltid ska vara tvärradiga i blått och rött, men i min familj har de kunnat vara röda och gröna. Dessutom med ett rombiskt mönster.
Lagda skoband är en teknik som finns över hela världen men det är färgerna och dess kombinationer som är utmärkande för olika platser i Sápmi.
– Skoband har också alltid varit en samisk handelsvara. Det var också den första gåvan man gav till en ny vän eller en käresta till någon familjemedlem. Helt enkelt för att skoband var nödvändiga i vardagen, säger Katarina Spik Skum.