Den brittiska romantiken korsbefruktas med artificiell intelligens när Jeanette Winterson ställer samtida ödesfrågor i sin senaste roman.
Man kan tro att det är fiktion eller hittepå, men de innovationer som Jeanette Winterson skildrar i "Frankissstein" är hämtade från verkligheten intygar hon. Inte minst de talande sexrobotarna med tre vibrerande hål. På Youtube finns filmer med en amerikansk tillverkare som talar med sin "Harmony". Och nej, Winterson tror inte att de kommer att vara till någon hjälp för de män som har svårt att få ihop det med kvinnor i den verkliga världen.
– Ett av problem med robotarna är att de gör precis vad du säger åt dem att göra. De är en patriarkal fantasi, din robot kommer aldrig att säga emot, och om den gör det kan du kan stänga av den, det kan du inte göra med en riktig kvinna om du inte slår henne, säger hon och tillägger:
Jeanette Winterson har just bestämt bord, hämtat kaffe och styrt upp en förvirrad intervjusituation. Hemma i det idylliska Cotswolds, England, matar hon hönsen, hugger ved och gör upp eld innan hon börjar skriva. Kanske äger hon samma energiska attack som poeterna och författarna Lord Byron, Percy Shelley och Mary Shelley, som med dagens ögon mätt alla dog unga och som också, tror hon, levde med en insikt om att deras tid var utmätt.
– De var vana vid döden, jag tror att det gav dem en energi och ett tryck i sina liv som vi inte har, för vi tror att vi har så gott om tid.
Winterson, som har fått pris för bra sexskildringar ("Skrivet på kroppen"), har den här gången skildrat en sinnlig samtida kärleksrelation mellan en transperson, Ry, och en vetenskapsman, Victor.
Men det är i Lord Byrons och makarna Shelleys vistelse vid Genèvesjön 1816 – en av den brittiska litteraturhistoriens mest kända semestrar – som hon börjar. Där och då började den blott 19-åriga Mary Shelley skriva sin klassiker "Frankenstein" och när Winterson läste den igen fick hon idén att spegla Shelleys röst och berättelse i dagens försök att skapa intelligens.
– Det bara kom – bam! Vi är den första generationen som kan läsa "Frankenstein" på tröskeln till att själva skapa en egen livsform, inte utifrån likdelar på en kyrkogård, men utifrån en kod av ettor och nollor, det var en så enkel tanke, men också en så avslöjade tanke.
Vetenskapen och religionen har nu samma mål, enligt Winterson. Vissa avgörande detaljer återstår, men det eviga livet – i någon form – kommer att bli möjligt, framhåller hon och berättar att hon just nu skriver på en essäsamling om just AI. Även det kryokonserverade huvudet i hennes bok är hämtat från verkligheten liksom försöken att scanna av hjärnor för att deras innehåll så småningom ska bli till uppladdningsbara filer i till exempel en robot.
– Vi vet inte vad som kommer ut i andra änden, det kanske bara är en bit av dig. Men idén är inte långsökt. Det är många smarta som jobbar på det här, som Max Tegmark, många visa personer säger att vi kommer att kunna göra detta!
Skulle du själv vara intresserad av ett "leva" vidare som en uppladdningsbar fil?
– Intresserad ja, men det skulle kunna bli ett skrämmande helvete.
Mary Shelley såg industrialismens negativa verkningar och i "Frankenstein" diskuterar hon insiktsfullt följderna av oreglerad teknologi och människans ovana att återvända till sina uppfinningar hur skräckinjagande de än är, enligt Winterson. Hon höjer ett varningens finger.
– Det bästa med människan är hennes vilja att utforska och upptäcka, men jag hatar hennes mörker och arrogans, hennes ovilja att se sig ansvarig, som med klimatförändringarna till exempel. Hur kan någon säga, "det här är inget vi orsakat"? För mig är det så bisarrt. Mary Shelley såg allt detta.