I piedestalformade montrar finns föremål som symboliserar förflyttningar av samer i olika områden. Montrarna kompletteras med inspelningar av intervjuer, maktdokument och en fyllig utställningskatalog.
Att få människor att minnas och förmedla de såriga berättelserna om tvångsförflyttningar har krävt mycket tid och eftertanke hos dem som arbetat med utställningen. Jannie Staffansson, som tillsammans med Anja Labj, intervjuat personer i sydsamiskt område, säger att det var tungt bara att ställa frågan om att få göra intervjuerna.
– Människor har förmedlat en stor sorg när de har berättat och på det viset återupplevt det som skedde. Det här är berättelser som lever hos vårt folk, men som så ofta med såriga berättelser lägger man gärna locket på, säger hon.
Idén att skapa en utställning om tvångsförflyttningar kom egentligen från Elin Anna Labba, innan hon hade gett ut sin bok "Herrarna satte oss hit". Hon och Elina Nygård, chef för publika enheten på Ájtte, gjorde en projektansökan där de uttryckligen skrev att syftet var att komplettera med berättelser från dem som redan fanns på markerna när de tvångsförflyttade kom. Anna-Kajsa Aira har gjort de lulesamiska intervjuerna. För att greppa hela bilden av vad som skett har hon och de andra medarbetarna behövt göra en hel del efterforskningar.
– Ofta har informanterna gett oss fragment och till det har vi fått söka i arkiv och läsa i böcker, säger Jannie Staffansson.
I rajden av ackjor förvaras de nordsamiska berättelserna, hämtade ur Elin Anna Labbas bok. Runt om den finns piedestalformade montrar, också de av plexiglas. Var och en innehåller ett föremål från ett geografiskt område som drabbats av tvångsförflyttningar. För jokkmokksområdet finns till exempel en körstav. I den skoltsamiska montern finns en liten trälåda ur vilken ett gulnat papper sticker fram. Skoltsamer som fördrevs från brinnande byar förvarade avtal de ingått med tsaren om rätten till markerna i små trälådor.
– Det äldsta avtalet var 400 år gammalt. Tillsammans var det nio meter text i en trälåda och det var alltid tre personer som visste var den fanns, berättar Jannie Staffansson.
Utställningsteamet på Ájtte har jobbat in i det sista. Planen var att utställningen skulle ha öppnat redan till förra årets vintermarknad, men det var bra, säger Elina Nygård, att få ett extra år.
– Nu kunde vi kliva in i det här rummet att känna att det blev som vi ville ha det. Ljudet från de senast inkomna berättelserna lade vi in i förrgår.
Ovanför montrarna kretsar kråkfåglar med myndighetspapper i näbbar och klor. Dessutom finns mer än 130 ljudinspelningar att lyssna till vid elden innanför kåtastängerna. Men alla tvångsförflyttningar som ägt rum i Sápmi ryms inte i utställningen. Till exempel finns den skogssamiska historien inte med, eller berättelser från norska sidan.
– Men annars har vi en geografisk spridning från svenska sidan av Sápmi och skoltsamernas berättelser från finska och ryska sidan. Vi har också med historien om de 20 inuitbarn som man förde från Grönland till Danmark för att de skulle assimileras, säger Elina Nygård.