– Det är min skyldighet att ge vidare det arv jag fått av de äldre generationerna, säger hon.
Lise Tapio Pittja fick Asa Kitok-stipendiet i fjol vid en digital ceremoni på grund av pandemin. Men nu när Jokkmokks marknad åter kan genomföras är hon glad över att kunna visa sina verk för en publik.
– Tanken på att skapa en utställning som en gåva till mina stammödrar föddes redan 2020. I den samiska traditionen har vi bra koll på våra släktingar i många led tillbaka, men jag började närstudera gamla fotografier av mina släktingar och tanken slog rot om att göra en utställning som hyllning, säger hon.
Lise Tapio Pittja är född i Karesuando i en samisk kontext, i en stor släkt, som hon beskriver som guld värd för henne själv, där hon haft tillgång till både sin mammas morfar och en mormor som gick bort för endast fem år sedan. Bara åtta år innan hon föddes 1965 blev familjen bofasta.
– Därför är nomadlivet så levande i mig genom alla berättelser jag fått med mig under min uppväxt. Livet i efterkrigstidens Sápmi. Jag menar, efter andra världskriget fick min familj inte längre ha sitt sommarviste i Lyngseidet i Norge och förlorade därmed sitt sommarhem. Därför vet jag hur de blev behandlade, säger hon.
Duodje var med andra ord ett sätt att överleva – en kunskap som förmedlades till kommande generationer och som hon nu förmedlar till sina fyra barn och som lärare på samernas utbildningscentrum.
Och som en gåva till hennes máttaráhkku/stammödrar har hon bland annat gjort en hornmössa, men också återskapat klädnader och koltar från gamla fotografier som i en helhet berättar en historia fram till vår samtid.
– Det har inte varit helt lätt att hitta tyger som återskapar mina stammödrars. De var ju affärskvinnor under somrarna i Lyngseidet i Norge, dit fint folk kom för att köpa samiska föremål. På så sätt kom de över mycket vackra tyger och kunde sy mössor med siden. Utställningen är via hornmössan en gåva till mina stammödrar, men i övrigt främst en gåva till mina barn, säger hon.