Ruinerna i det övergivna gruvsamhället Laver fascinerar många besökare. Nu blir ruinstaden skådeplats i KG Johanssons nya skräckroman.
På sin tid var gruvstaden Laver supermodernt. I samhället utanför Älvsbyn fanns ett Folkets hus, en simhall, skola, butiker, gatubelysning och rinnande vatten. När gruvans lönsamhet började dala i spåren av ett lägre kopparpris föll allt som ett korthus. Samhällets avveckling påbörjades 1946 och 1947 lämnade de sista boende platsen. Vissa byggnader flyttades från platsen, andra förföll. I dag är Laver en ruinstad, centrerad runt en giftig sjö.
– Grundvattnet var så högt att pumparna i gruvan gick hela tiden. När man slog av pumparna skapades den sjö som finns där i dag, som ska vara 34 meter djup och 35 meter i diameter. Sjön har dåligt rykte eftersom det vimlar av gifter och mineraler i den, säger författaren KG Johansson.
KG Johansson har skrivit många böcker inom sci-fi och skräck där både Furunäsets mentalsjukhus och sanatoriet i Sandträsk tjänat som bakomliggande sceneri. Nu har turen kommit till Laver, där ruinstaden utgör skådeplats för en berättelse om skräck, droger och hallucinatoriska upplevelser.
– Boken handlar om ett gäng ungdomar i 20-årsåldern samt en äldre kille i 35-årsåldern. Tjejerna röker på och en av dem går vilse och försvinner. Till slut hamnar hon i Laver. När hon kommit ut i skogen blir allting mer surrealistiskt och allt slutar vid den förgiftade sjön där hon börjar se väldigt konstiga saker.
Författaren KG Johansson är verksam som både författare, översättare och musiker.
Allt började med att KG Johansson läste en uppsats om gruvstaden där man också bifogat bilder, både historiska sådana men också från nutid.
– Jag läste om det här och tänkte att man kan använda den miljön som litterär plats. En giftig sjö som ligger helt avsides och där ingen är. Allt med Laver gör det till en bra utgångspunkt för en skräckberättelse.
Laver övergavs 1947 och sedan dess har gruvsamhället förfallit.
Under arbetet med boken besökte KG Johansson Laver för att se hur staden såg ut. Inspirationen till nya boken fick han när han läste en uppsats om det gamla gruvsamhället.
Som en del av bokens researcharbete har författaren själv besökt den övergivna gruvstaden.
– Vi var där ifjol när jag redan hade skrivit en ansenlig del av boken. Min fru Gunilla Dahlblom gillar att fotografera så vi åkte dit för att samla information och fota. Boken utspelar sig i nutid och därför använder jag miljön såsom den ser ut i dag. Jag ville helt enkelt ta reda på hur saker och ting ser ut där.
KG Johansson berättar att Laver skiljer sig från andra lokala miljöer han använt i sina böcker, främst då den folkliga mytbildningen kring Lavers ruiner inte blivit lika påtaglig.
– När man googlar på Sandträsk hittar man snabbt spökhistorier och obehagliga upplevelser, men Laver har inte alls ett sådant mörkt rykte. För mig finns det ett antal punkter som väger in när man ska välja miljö. Är stället tillräckligt känt? Finns det några rykten om platsen? Hur ser platsen ut? Historier är lögner, så det behöver egentligen inte finnas någon bas i det. Men Laver skiljer sig på så sätt från andra liknande miljöer. Det finns inte så många spökhistorier därifrån.
I arbetsrummet hemma i huset på Djupviken i Piteå arbetar KG Johansson med både översättningar och egna romaner.
Ruiner och gamla hus är klassiska motiv inom skräckgenren och KG Johansson tror att det är något med den påtagliga tidsligheten i miljöerna som gör dem så vanliga.
– När man går genom gamla rum där människor levt, då kommer det minnen. När oväntade och oönskade minnen kommer upp så blir det lätt skrämmande. Tidens tand läker alla sår, som Groucho Marx sa en gång, och skräckberättelser handlar ofta om att göra upp med något, där man mår bättre av att konfrontera sina demoner. Om det inte bokstavligen går åt helvete, vilket det också kan göra.
Boken, som är döpt till ”Hålet”, kommer ges ut av förlaget Swedish Zombie.