Den Samiska Nationalteatern Beaivvás nya teaterhus är ett så kallat ”sambruk” mellan gymnasieskolan och teatern. Byggnaden på Finnmarksvidda är skapad av det världsberömda arkitektkontoret Snøhetta.
– Välkommen till den Samiska Nationalteatern Beaivvás i Kautokeino och till Europas nordligaste teaterhus, säger Rolf Degerlund och bjuder in oss i Čoarveátta, som byggnaden heter.
Innanför dörrarna öppnar sig rymden och ljuset, som inte minst faller in genom takets höjdpunkt, formad som ett rökhål över en foajé som för tankarna till en jättelik träkåta. På väggarna påminns besökaren om teater Beaivvás historia, både i ett textilt verk av Britta Marakatt Labba och i en rad Hedda-priser, Norges mest prestigefyllda teaterutmärkelse.
– Det här är inte bara Europas nordligaste teaterhus. Det är också det enda teaterhus i världen med eget renslakteri, fortsätter Rolf Degerlund.
Huset är nämligen ”ett sambruk” mellan gymnasieskolan och den samiska Nationalteatern Beaivvás. Förutom alla vanliga teoretiska ämnen som hör gymnasiet till, kan man här i Kautokeino också gå utbildningslinjer som inkluderar renskötsel och duodji, samiskt hantverk.
Ett viktigt samarbete som blev en politisk lösning på en segsliten fråga om lokalbehov hos både teatern och den samiska gymnasieskolan. Lite förenklat kan man säga att hyresgästerna delar lokalytan på hälften, där teatern har två scener, loger, administrationslokaler och studior medan skolan har sina lektionssalar, bibliotek och allt annat som hör en skola till. Verkstäderna delar de på.
Marte Fjellheim Sarre och Ingor Ántte Áilu Gaup representerar två generationer anställda skådespelare på den Samiska Nationalteatern Beaivvás. I det nya teaterhuset på Finnmarksvidda andas de lättare, säger de.
Skådespelaren och jojkaren Ingor Ántte Áilu Gaup, med artistnamnet Aillos´ var med redan från starten av Beaivvás 1981. Gruppen bildades i efterdyningarna av Altakonflikten, i den kulturella medvetenhet som följde kampen. Deras första uppsättning blev något så sensationellt som en samisk rockmusikal, Våra vidder, hyllad och uppmärksammad.
– Lokalfrågan har varit på tapeten genom alla år. Vi har hållit till i provisoriska lokaler i en del av kulturhuset här i Kautokeino. Genom åren har det tillsatts en massa utredningar, men ingenting har hänt. När Rolf Degerlund kom hit som teaterchef för tio år sedan var lokalfrågan stendöd. Han ändrade på det och nu står vi här i vårt nya hus, säger Áilu Gaup i en paus under repetitionerna av Aednan, här en musikteater byggd på Linnea Axelssons diktepos som inviger teaterscenen den 1 november.
Just nu pågår repetitionerna inför regissören Leif Stinnerboms uppsättning av "Aednan", som han själv har dramatiserat efter Linnea Axelssons omtalade poesiepos. Scenografin är skapad av Jakob Jakobsson. 24 skådespelare och musiker ingår i ensemblen.
Det är inte första gången Rolf Degerlund är med om att bygga ett teaterhus. 1988 utsågs han, endast 35 år gammal, till chef för Norrbottensteatern. Då hade han i flera år ingått i teaterns ensemble som skådespelare och följt turerna kring det framväxande bygget i Luleå som stod klart 1986.
– Därför vet jag vad ett hus betyder. Jag bestämde mig tidigt för att driva frågan och lovade att jag inte skulle åka härifrån förrän huset stod färdigt.
För två år sedan satte han spaden i den frusna Finnmarksvidda och under sitt invigningstal till teaterhuset i augusti 2024 lät han stafettpinnen gå vidare.
Nu har han lämnat över chefskapet, men stannar kvar som assistent åt regissören Leif Stinnerbom inför premiären av Aednan.
– Det är en otrolig tillgång att ha kvar Rolf i huset den första tiden. Han vet det mesta om byggnaden och om vad som fungerar och inte, säger den nytillträdde ”teáhterhoavda” Per Ananiassen som förtvivlat försöker få upp värmen i sitt chefsrum.
På den Samiska Nationalteatern i Kautokeino är det fyra språk som gäller: nordsamiska, lulesamiska, sydsamiska och norska. Den nye teaterchefen Per Ananiassen gläder sig över att ta stafettpinnen vidare.
Själv same, men utflyttad till Bergen som liten – en historia många delar. Det nya teaterhuset är viktigt, säger han som basar över en liten nationalteater som har uppdrag att spela över hela Sápmi, alltså inte bara i Norge, utan också i Sverige och Finland. Problemet är bara att Norge via sitt Sameting, som fördelar pengar till Den Samiska Nationalteatern, står för alla kostnader.
För även om Norge är ett rikt land är de ekonomiska utmaningarna många. Som i huvudsak en turnerande teater med uppdrag att värna språk och kultur kommer teaterhuset i Kautokeino att stå tomt i perioder. Då är tanken att scenerna ska fyllas av gästspel, både i form av teater och musik. Men också av så kallade residens och annan verksamhet för att styrka och utveckla den samiska teaterkonsten och tankarna om vad som utmärker den.
– Vi har egentligen inte kapacitet för alla våra uppgifter. Ändå gör vi det. Självklart kommer vi att fortsätta kämpa för att förbättra villkoren, säger Per Ananiassen.
Regissören Leif Stinnerbom, till vardags hemmahörande på Västanå teater i Värmland, assisteras denna gång av Rolf Degerlund – ett samarbete de båda uppskattar. Premiären äger rum den 1 november i det nya teaterhusets största salong.
Nere på stora scenen pågår repetitionerna för fullt. Regissören Leif Stinnerbom, som har utvecklat sitt särskilda teaterspråk på den egna scenen Västanå teater i Värmland, har själv dramatiserat stycket i nära samarbete med Rolf Degerlund och kompositören Magnus Stinnerbom. Linnea Axelssons epos handlar om hans egen historia, säger Leif Stinnerbom, om pjäsen Aednan som blir den största någonsin inomhus hos Beaivvás med 24 personer på scenen – skådespelare och musiker och dessutom statister hämtade från gymnasieskolan några väggar bort.
Efter premiären packar Rolf Degerlund bilen och kör mot Boden, där han kommer att ha sin fasta punkt som skådespelare – hittills har han bland annat medverkat i 47 filmer och tv-serier och fler kommer det att bli.
– Jag säger som jag sa på invigningen av huset i augusti: ”tack Kautokeino och varsågod Sápmi”.