Som de tre vise männen susar vi fram i bil med siktet inställt på den underliga stjärnan.
Alldeles för stor för att vara flygplan, säger den förste som rattar.
UFO, tror passageraren i framsätet, den andra.
Tredje vise, kvinnan, sitter tyst bak och tänker.
Bilfärder längs vägarna i norrbottens inland är öken. Rensopad tröstlös ökenvandring. Kalhyggen i kvadrat och kubik, på snedden och tvären. Hyggena har annekterat landskapet. Ständigt nya områden gnager sig in mot glesa byar och enstaka gårdar. Polarnattens svarta mantel ger viss lindring men de vita sträckorna som flackar utanför bilrutorna är liftande gengångare. Vålnaderna pockar på och vill gärna in i bilvärmen och tala oss till rätta, tänker hon.
De tre gamla vise med kamelerna hade packat med sig guld och presenter som hette duga inför sin stjärnvandring i österland. I bilens bagagelucka mellan världsarven, fraktas foder till hönsen och några julklappar till barnbarnen, inga dyrgripar att tala om, men ändå.
Stjärnan. Eller vad det nu var. Ett tecken trodde hon i baksätet.
Ovanför grannbyn åt väster lyste ljuset starkt som gamla tiders kvartslampor. I utkanten av grannbyn som måste passeras om resenärer vill ta sig längre uppströms, där i ett överblivet hotell bor de som vandrat stjärnlösa dagar och nätter och trotsat stormiga hav för att hitta räddning. De som vill hitta trygg plats i världen för sig och de sina.
Allt ljus för livet och hoppet, tänd alla lampor och se. Men hur räddningen för alla nödställda ser ut och bokstaveras av politikerna i dessa dagar gör en mörkrädd på riktigt.
Väl framme på gården, gården har ett gammalt stall, krubban är bortriven, höbodan tom, men seldon och kälkar finns kvar. På gården fick de tre hemkomna möjligheter att undersöka himlens ljusfenomen mer noggrant.
Hör ni, sa han med UFO-terorin, tycker det låter som en maskin.
Det är högst uppe, mitt på berget, avgjorde han som rattat, där, sa han och pekade på himlen.
Tredje sa ingenting. För morgonen därpå syntes det. Tydligt.
Det sista orörda skogsberget har nu fått ögat i sig. Natt som dag. Ibland stannar lampan upp och stirrar tomt rakt ut i universum som att maskinen söker kontakt och letar efter signal som ska bekräfta verksamheten. Inga gilla markeringar lyser över himlavalvet, inte heller tummen upp på den ökenvita ytan som växer i storlek dag för dag.
Stjärnan tindrar. Men skogen, det ovärderliga offret jämrar sig.