”Cabaret” anno 2017 måste vara något annat än när den sattes upp på 1960-talet. Kanske tänkte vi då att kriget var slut och nazisterna borta. Att vi var moderna. Jag vet inte. Jag var bara barn då och andra världskriget hade hänt. Det skulle inte komma tillbaka.
Men när tar kriget slut? Människorna i Berlin 1929 där ”Cabaret” utspelas hade nyligen klarat sig förbi ett krig, strejker och en obegriplig inflation. Europa måste ha varit fullt av traumatiserade soldater och civila som på något sätt levde på kanten av kaos.
På föreställningens Kit Kat Klub i Berlin dansar de. Klädseln är ledig, strumporna korviga, byglar och behåar göre sig inte besvär. Till staden söker sig de som inte vill leva de könsbundna rollerna. Här går det att älska den en vill. Här kan en göra abort. Men vissa människor vet redan att tiden bara är en paus från ordning och reda. Andra längtar rent av efter en framtid med en auktoritet som med våldet som taktpinne bestämmer rätt och fel.
Höstens repertoar går faktiskt att se som en spegling till 1929. På turné spelas den lättsammare ”De 39 stegen”, hemma i huset rullar ”Cabaret”. Det känns som teatern lyssnat på en allt högljuddare viskning om att det auktoritära ändå vore rätt bekvämt att leva i. Skratta därför medan du kan.
Uppsättningen av ”Cabaret” har dock inledningsvis något trögt över sig. Kayode Shekoni går visserligen in med energi och som Konferencieren sjunger hon genom klassikerna in oss i musikalen. Men servisen har svårt att förmedla det utlevande skojet och glammet. Det är också mycket som ska etableras i första akten: Karin Paulin, stjärnan Sally Bowles och Carl Jacobson, författaren Cliff Bradshaw, presenterar sig och ungdomens lätthet. Mer okända nummer görs av Monica Einarsson väl gestaltade hyresvärdinna Fräulein Schneider, vilken för övrigt med sin pragmatiska inställning till livet är av ”Cabarets” intressanta personer.
Den lite slitna orkestern skapar en trygg ljudbild. Än har inte mycket hänt. Men så skruvas allt åt, ensemblen hittar nerven, scenerna tätnar och stämningen blir tryckt.
Efter paus sker allt, allt fortare.Vissa flyr Berlin, andra går mot undergången, andra ”klarar sig”. Sally Bowles sjunger sin sång allt mer desperat. Ingenting är längre vackert eller roligt. Vid de senare inklappningarna har Mikael Odhag tagit av sig nazibindeln han bär som Ernst Ludwig. Jag förstår honom. Symbolerna får mig nästan att sluta andas.
Och filmen eller virtual reality får förlåta, men teater där människors energier möts kan fortfarande omtumla i en helt egen rätt.