Vad skulle hända, funderar han, om samer samlades för att med trummors hjälp ta fram kraften att mota intrången från majoritetssamhället?
Fredrik Prost håller på att avveckla smedjan som han har vägg i vägg med sin slöjdverkstad i centrala Kiruna. Han har byggt upp en ny i rötternas Viikusjärvi, där också en mindre verkstad ska inredas. Det handlar om att göra sig flexibel och kunna vara där man vill och behöver, beroende på årstid och önskan. De senaste åren har Fredrik haft 16-17 utställningar. Han har rest mer än någonsin tidigare på olika urfolksarrangemang runt om i världen. Ofta inspirerar resorna honom till vidare jobb och reflektioner. Men, allting har en början, och för Fredrik Prost börjar den i Viikusjärvi och Vittangi sameby.
– Jag är uppvuxen med renskötseln där. Även om vi inte har bedrivit renskötsel på heltid, så har vi haft renar och deltagit i arbetet. Att komma dit har varit som att komma hem, särskilt så länge mormor och morfar levde, säger han.
Fredrik Prost har varit med. Han har vuxit upp i en värld där offerplatser varit betydelsefulla och där platser bebos av gánežat och háldi, väsen i det samiska medvetandet. Som barn hände det att han satt i köket och väntat medan botare hjälpte nära anhöriga. Och det stör honom ordentligt att det finns, säger han, akademiker som ägnat sin karriär åt att dödförklara de delarna av den samiska kulturen.
– Vi vet ju att det inte är dött. Men den som försöker föreslå det kan i princip avskriva sin akademiska karriär och möjligheten att få forskningsstöd. Det är också det första jag säger när jag håller mina föreläsningar: Glöm på en gång att det här är dött. Jag vet att trummorna och botartraditionen har levt vidare.
Skulle du säga att den samiska religionen finns kvar?
– Missionärerna har ju dokumenterat den så väl. Allt tecknade de ner innan de blev våldsamma. Tillsammans med det som finns i folkminnet, så kan man nog faktiskt säga att det religiösa systemet är intakt. Men det är inte längre synligt på den kollektiva nivån.
Det finns möjlighet, säger Fredrik, att ta tillbaka det man vill och behöver.
– Om vi nu skulle börja göra kollektiva ritualer med trummor - hur skulle samhället omkring reagera då? Som det är idag är vi inget hot. Men det är inte heller så att vi skulle brännas på bål om vi gjorde det, så vi kan göra det om vi vill.
Trummorna har en särställning i Fredrik Prosts slöjdande. De säljer han endast till samer. Och varje gång han gör en trumma är det magi. Rent ekonomiskt blir det dock oftast riktigt dåliga affärer.
– Jag tjänar ingenting på trummorna. Men jag vill att folk ska använda dem. Och helst vill jag att samer ska kunna göra sina egna trummor. Det vore en klockren del i dekoloniseringen. Därför skriver jag en bok nu om hur man gör trummor och allting runt omkring. Den är för samer på samiska och har fått stöd av Sametinget. Någon gång under nästa år kommer den ut. Om vi samer börjar göra trummor som bruksföremål så har vi visat att vi vann, men vi måste inse det själva och få självförtroende i att kunskapen finns. Då tar vi tillbaka kraften och initiativet. Jag är inte säker på att myndigheter och kyrka skulle vara så passiva då. Både kyrkan och vi själva har koloniserat oss, så jag tror inte att det skulle vara friktionsfritt om vi tog upp det praktiska bruket av trummor igen.
Han tycker att det är viktigt att den som gör en trumma gör rätt.
– Det är viktigt att man följer traditionen - det gör vi ju med all annan slöjd. Och känner man inte till traditionen så tar man reda på den.
Härnäst väntar en föreläsning på Ájtte under Jokkmokks marknad. Där kommer Fredrik Prost att trycka på att den akademiska världen har dödförklarat så mycket av den kraft och kosmologi som omgärdar trumman. De stora högarna av vrilar och horn i verkstaden, och en gietkka som ska renoveras eftersom den är lagad i änden med en kaffeburk, vittnar om att han har mycket att göra fram till dess.
– Jag har alldeles för mycket jobb. Beställningslistan är en kilometer lång, säger han.