Rumtiden har visat sig bestå av sammanflätade kvantpartiklar. Heliga kor som rummet och tiden får i ett slag stå tillbaka för den holografiska principen:
Rumtiden som en projektion på en för sinnet ofattbart stor sfär, oändligt långt borta. Man menar nu att allting är kodat på denna sfär: ”som en filmprojektor som skapar en illusion av våra 3 dimensioner”.
Hade alltså redan Platon rätt med sin grottliknelse? Att vi är fångar i sinnevärlden? Med upptäckten av kvantfysisk sammanflätning är vi kanske nu, till sist, på väg upp ur grottmynningen.
Kvantfysiken tycks rymma telepatisk förmåga. Just det som länge har avfärdats som ovederhäftigt, icke upprepningsbart i testsituationer. Våra – och Platons – ”synska” aningar är alltså i själva verket nyckeln till förståelse av oss själva i kosmos.