Lisa Hennix Raukola och Madeleine Johansson ger berättelsen om de tre historiska kvinnorna Elsa Laula Renberg, Lina Hjort och Svart Björn liv i föreställningen "I stormen vilar jag".
– Vi vill lyfta fram kvinnornas historia i Tornedalen, säger Erika Sjödin och Charissa Martinkauppi som står för koncept och idé.
Allt började som en mailtråd på sociala medier om parallellerna mellan bortglömda kvinnliga pionjärer och isens styrka och skörhet. Det var nämligen på olika platser i Sverige och Storbritannien som scenografen Erika Sjödin och regissören Charissa Martinkauppi först kom i kontakt med varandra.
– Jag är fascinerad av is, men har själv aldrig jobbat i materialet. Därför letade jag samarbetspartners i Norrbotten, säger Erika Sjödin från Stockholm.
Regissören Charissa Martinkauppi är ursprungligen från Boden men bor i London. "Det är ofta män som nedtecknat historien. Vi vill låta kvinnorna berätta sin egen historia", säger hon
Charissa Martinkauppi från Boden hade just flyttat till London efter studier till regissör i Bristol. Hon var snabb på att svara på Erika Sjödins efterfrågan.
– Vi hade båda läst "Ett jävla solsken" av Ester Blenda Nordström och insåg att vi ville skapa ett scenkonstverk där vi med våra egna upplevelser som bakgrund undersökt hur historien skrivits om kvinnorna själva fått uttala sig om den, säger Charissa Martinkauppi.
Berättelsen som levandegörs ute på Torneälven i en scenografi gjord av snö och is, skapad Erika Sjödin och tillverkad av den norska iskonstnären Elisabeth Kristensen, tar avstamp i tre historiska kvinnor – Elsa Laula Renberg, Svarta Björn och Lina Hjort.
– Det var namn som intresserade oss. Den samiska feministen, aktivisten, socialisten och barnmorskan Elsa Laula Renberg kände vi till, men kokerskan Svarta Björn är ett kvinnoliv som är höljt i dunkel. Det är möjligt att berättelserna om henne i själva verket handlar om flera kvinnor som arbetade vid bygget av malmbanan, säger Charissa Martinkauppi.
Elisabeth Kristensen, iskonstnär från Norge, har skapat scenografin till scenkonstverket efter Erika Sjödins skisser"I stormen vilar jag".
Gemensamt för de tre kvinnorna är att de kom från enkla förhållanden, levde i Norrbotten och Lappland under början på 1900-talet och var banbrytande i sina gärningar i en tid där deras kön och härkomst gav dem låg samhällelig status. Språkligt rörde de sig också i en flerspråkig miljö av svenska, norska, meänkieli, finska och samiska.
– Vi ville undersöka vad som händer om vi applicerar deras liv på våra erfarenheter, säger Charissa Martinkauppi.
I föreställningen "I stormen vilar jag" kommer publiken att lotsas mellan sex olika stationer ute på Torneälven där en scen spelas upp vid varje station.
Scenografen Erika Sjödin stod utan jobb när pandemin slog till. Då föddes en visuell idé om ett scenkonstverk som spelas utomhus bland is och snö.
– Vi kommer att ha publikvärdar som lotsar publiken i vår värld, säger koreografen, dansaren och skådespelaren Lisa Hennix Raukola. Tillsammans med musikalartisten och skådespelaren Madeleine Johansson från Piteå kommer de att gestalta berättelserna till musik av Mirja Palo och inspelade röster av bland annat Sara Ajnnak.
– Det har varit en tillåtande och mycket trygg process, utan slitningar i gruppen. Det har varit en intressant resa fram till det färdiga scenkonstverket, säger Madeleine Johansson.
Det är Lisa Hennix Raukola, tillsammans med Madeleine Johansson (i bakgrunden) som gestaltar berättelsen i föreställningen som visas vid Torneälvens strand i Pajala.
Fotnot: Föreställningen är cirka 50 minuter och publiken uppmanas att klä sig varmt.