I en ny dokumentärfilm utforskar hon dess väsen – ur det ryska folkets blick. Det blir också en politisk protest mot hatets språk.
Ryska kvinnor säger inte ”jag älskar dig” – de uttrycker och känner snarare medkänsla. Det säger en av de medverkande i dokumentärfilmen ”Lyubov – kärlek på ryska”, där Svetlana Aleksijevitj intervjuar personer i det forna Sovjetunionen om deras relation till kärlek. Krig, elände och katastrofer är av hävd vanliga samtalsämnen för dem alla – inte lycka, noterar Aleksijevitj i filmens början.
– Det här är också en motståndshandling från hennes sida. Hon säger att deras språk är förgiftat av hat och det är inte möjligt att gå i dialog med. Så hon vill hitta tillbaka till kärlekens ord, säger dokumentärfilmaren Staffan Julén, som under mer än fyra år har samarbetat med den vitryska journalisten och författaren.
Svetlana Aleksijevitj skulle själv ha medverkat vid den svenska premiären, men blev tvungen att ställa in sin resa på grund av sjukdom. Sedan ett par år arbetar hon med två böcker, om kärleken och döden, och har genomfört hundratals intervjuer. Staffan Julén ville göra en dokumentär om hennes polyfona metod. Men Aleksijevitj erbjöd Julén att istället delta i utforskandet av kärlek på ryska.
– Det var fantastiskt spännande att få det förtroendet. Hon kräver total uppriktighet och seriositet, säger han och berättar att Svetlana Aleksijevitj är både nyfiken, empatisk och redo att ge av sig själv i processen.
Ämnet har varit en stor utmaning för henne – eftersom det krävde en ny känslomässig frihet. Och inte ens i den ryska litteraturen fann hon att kärlekens språk var särskilt utvecklat.
– Svetlana säger att i den ryska, postsovjetiska kulturen har kärleken alltid kommit i andra hand. Den har fått stryka på foten för krig, katastrofer och revolutioner. Här vill hon sätta den främst, förklarar Staffan Julén.
Livsödena varvas med vidvinkelbilder från miljöer befriade på traditionell romantik: lägenhetskomplex, grå småstäder, trånga kök. Filmen vill vara trogen det nakna uttryck som gör Aleksijevitj böcker universella.
Förtrycket kastar sina långa skuggor. Där finns Zjanna som föll för en KGB-agent och vetenskapskvinnan Ira som höll ihop med ett försupet ”geni”. Där finns berättelser om män som självmedicinerade vodka efter sina krigstrauman och hur kvinnorna sopade upp spillrorna.
Men vi möter också konstnären Volodja som blir ställföreträdande, hängiven pappa till sin frus barn.
– Vi mötte många enastående människor, säger Staffan Julén som dock håller med om att sökandet efter kärlekens innersta väsen är lite som jakten på den helige Graal.
– Jag har lärt mig är en större ödmjukhet inför vad kärlek kan vara och att det kan se ut på så många sätt. Kärleken finns ofta där man inte tror att den finns. (TT)