Litteratur
Förintelsens barn
Margit Silberstein
Bonniers
Allt det där vi aldrig kan fly undan från. Och i detta fall de händelser som präglat Europa och världen med sin ohygglighet.
Själva bakgrundshistorien är osannolik, hennes föräldrar hade träffats och blivit förälskade redan innan kriget och utrotningarna föll över dem. Därefter skildes de åt, fadern blev tvångskommenderad och kom småningom i rysk fångenskap, modern överlevde med nöd och näppe Auschwitz. Efter kriget återförenas de med Röda Korsets hjälp och kärleken består och familjebildning och normalitet tar vid.
Två transsylvanska öden i det svenska folkhemmet och Norrköping. En vardag i textilindustrins tecken, han arbetar på fabrik, hon är efterfrågad brodös, en konst hon lärt som flicka redan; broderier med symaskin. Det judiska lever kvar, ramar in familjen utan att stänga in, för det mesta. Utom när Margit då envisas med att skaffa sig pojkvänner utanför den judiska kretsen, då bryts konfliktytorna upp. Samtidigt finns ensamheten där, runt helger och umgänge, det finns inga anhöriga att anknyta till, de är mördade och borta, med en tidigt emigrerad släkting i USA som enda undantag.
Det är en kärleksfull skildring, men dess anspråkslöshet har samtidigt en stark vilja. Margit Silberstein erövrar sin egen judiskhet med lika delar trots och envetenhet. Hennes berättelse är mer gripande än andra liknande från ”förintelsens barn” eftersom den har just denna värnlösa enkelhet. Perspektivet är strängt personligt, jagformen ligger fast och precisionen i detaljer och minnen är stor. Allt är femtiotal och igenkännligt, men allt är också säreget färgat av det judiska och centraleuropeiska. Jul och andra högtider har sin märkliga blandform och fadern köper frukt och grönt i proportioner som inte är direkt genomsnittliga och bägge föräldrarna pratar mer och livligare än andra föräldrar. Sånt som barn noterar i pinsamhetsprotokollet.
Ili och Ernst Silberstein. Fadern tiger och suckar, modern är öppenhjärtig och delar med sig. Berättar om ohyggligheterna, åtminstone till en del. Margit Silberstein har sitt förnamn efter hon som dog i Auschwitz, moderns syster.
Mot bokens slut besöker hon både utrotningslägret och hemstaden Satu Mare, en mil från ungerska gränsen. Hon rekonstruerar något avgörande och hon samtalar med sina två söner som nu är barnbarn till detta arv. Det är allt mycket gripande. Det bör också fungera normerande, tiden och de svarta strömningarna kräver det av oss.