– Aldrig har vi haft en sådan vinter, säger vi människor till varandra.
Ännu en dag får vi sätta på oss samma kläder som vi hade igår. Täckbyxor, dunjacka, skinnmössa, tjockvantar. Den kära vinteruniformen.
Gummistövlarna och vindjackorna har vi nästan glömt, fast de hänger kvar där i hallen ifall … Ifall det skulle bli som förra åren.
Ännu en dag får vi gå mellan snövallar som räcker oss upp till axlarna.
Ja - över huvudet, om vi ställer oss på knä.
Det är stort och omslutande som när vi var barn. Ljuden gömmer sig därutanför.
Och vi ser knappast snöhögarnas toppar.
Ännu en dag får vi bländas av vitheten. Knockas av den.
Ännu en dag sitter rimfrosten kvar. På varenda kvist, på varenda skrumpet fjolårsäpple. Paradisäpplena.
Paradiset för mig är aldrig en blommande trädgård. Det är det här vinterlandet. Oändligt. Tyst. All gammalt skit inbäddad i renhet. Försoning.
På väg med skidor eller skridskor. Ut mot horisonten. Med en mild vind i ryggen. Likt en god hand som för framåt.
Eller bara vandrande, helt förnöjd på Isvägen med mina stavar, min barnvagn, min hund, min vän, min rollator, min unge på en kälke.
Har ni hört ljuden där på isvägen, skären, skrapet, skratten, fragment av samtal på jordens alla språk?
Häromdagen gick jag med några av våra nykomlingar från Syrien, Sudan och Eritrea ut till Gråsjälören. Jag tänker - nu ger de upp, nu är det för kallt, nu orkar inte barnen.
Men de ger inte upp. De har gått värre vägar än den här. Och solen lyser och människor tittar vänligt och elden brinner i kylan och kebabrullarna och kycklingkorvarna grillas omsorgsfullt över glöden.
Och barnen får pröva hockeyrör, och skidor och konståkningsskridskor och de får hjälmar och knäskydd och DET KOSTAR INGENTING och jag behöver inte ens visa legitimation, det räcker med att jag skriver upp mitt telefonnummer.
Och jag känner mig så stolt över mitt Luleå. Jag känner hur jag älskar den här stan.
Rimfrosten kommer och går. Gång på gång sveper den sin trollstav. Att den är så skör och ömtålig gör den extra dyrbar. Det behövs bara en vindil så är den borta och träden står där huttrande svarta igen.
Men idag är det tvärtom. Rimfrosten har täckts av snöflingor - stora maffiga snöflingor som gör grenarna bulliga och höga på översidan och mörka och stränga på undersidan.
Och det verkar inte som det kommer att börja blåsa än på länge. Ingen blida är heller på väg. Vilken vila.
För oss och för rimfrosten.
– Men nu får det väl räcka, säger dom som har mycket att skotta. Fast just idag är snön lätt som fjärilar och nog är det vackert.
Och nog är det skönt, tänker jag, att den gör städjobbet, och drar ett nytt rent täcke över hundarnas bajshögar och deras gula graffitti.
Jag tittar ut över mina kvarter. Alla hårda kanter har blivit mjuka och rundade av snön. Husen ligger där som små fettisdagsbullar dekorerade i överflöd med vispgrädde och pudersocker.
Månen rullar från Svartöstan på väg mot Bergnäset.
När skall vi göra årets första sparktur där ute under stjärnhimlen? Tända en eld ute på ön och se den långsamt falna innan vi drar in mot stadens ljus.
Jag behöver inte åka till Japan och se när körsbärsträden blommar. Ingenting kan överträffa detta.
Kanske njuter jag så extra mycket därför att vintern i så många år känts hotad. Att den naggats i kanterna, att den aldrig kunnat besluta sig. Regn, tö, halka, snö? Fram och tillbaks.
Jag har ibland tänkt att jag, utan att jag förstod det då, varit med om den sista riktiga vintern.
Att vi aldrig mer får de gamla vintrarna tillbaks. Att de bara kommer att finns i ”Olles skidfärd” och de andra sagoböckerna.
Men nu kom den. En gång till
Vintern Vintern Vintern