Ack om jag vore en isbana runt Lule stad
vad jag skulle älska att bära dess befolkning
från strand till strand
Jag skulle lyssna till snabba hockeyskär
långfärdsskridskornas pendel
konståkningsgrillornas piruetter
Sparkarnas vindlande medar
hundtassar och barnvagnar
bredhjulade cyklar och frasande icebaggs
Jag skulle spegla mig i alla ansikten
som hittar sina leenden igen
borttappade i köer och avgaser
Skolklassernas fågelflockar
arbetskamraternas målmedvetna lunchmotion
de ensamma hemvändarna i skymningen
En kälke med skrattande barn
en skoter som svischar förbi
en rullstol som lättar
Jag skulle njuta av alla språk
alla vinglande fransmän och flaxande japaner
de målmedvetna pojkarna från Afghanistan och Syrien
Den somaliska mamman i fladdrande kjolar
som utan att förtröttas
borrar ett hål för sina barns första isfiske
Stolt vore jag min egen konstutställning
Luftbubblor, sprickmåleri, frostfjärilar
Vernissage varje dag. Öppet dygnet runt
Jag skulle bjuda soluppgångar och skymningar
nattens ljusa mörker och viskande tystnad
stjärnhimlar, norrsken och svepande dimmor
Men nu vilar jag i min egen upplösning
kämpar mot själva solen.
Snart skall jag långsamt sjunka
Ni som nyss ropade vi älskar dig
ni lämnar mig nu
Dock fruktar jag intet
Jag vet att jag uppstår
jag har varit med om det förr
Kretsloppets mirakel